Kvinnoliv i världen, del 2

I det förra inlägget beskrev jag syftet och planeringen av temat Kvinnoliv i världen. Jag tog också upp hur vi arbetade med en längre dagstidningsartikel om #Metoo.  De övriga artiklarna i arbetsområdet, som alla tre handlade om skönhetsideal i samtiden, bearbetade vi på ett annat sätt. Jag har kommit att uppskatta Venn-diagram i undervisningen, eftersom de är så användbara för jämförelser. Min grupp i SVASVA2 består huvudsakligen av elever från NA och TE, och de har dessutom kommit i kontakt med Venn-diagram i matematiken. Den här gången använde jag ett Venn-diagram för att eleverna skulle se likheter och skillnader mellan de tre artiklarna på samma tema.

Jag gjorde i ordning en diskussionsuppgift att utgå ifrån efter läsningen av artiklarna. Eleverna läste dem tyst i klassrummet. De tre artiklarna är betydligt kortare och enklare än artikeln om #metoo. Jag utgick från att diskussionen om innehållet skulle hjälpa dem att reda ut eventuella svårigheter eller oklarheter. Eftersom jag har få elever i mina grupper kan jag själv delta i de flesta samtal och diskussioner. Det visade sig fungera bra att utgå från de förberedda frågorna för att få tydligare grepp på innehållet i texterna. Vi sammanställde sedan Venn-diagrammen tillsammans med likheter och skillnader mellan artiklarna avseende skönhetsnormer och konsekvenser därav för kvinnor. Jag gillar verkligen Venn-jämförelserna, därför att det blir ett visuellt stöd för tankarna, ett sätt att överskådligt sortera. Eftersom vi hade tre artiklar använde vi förstås ett tredelat diagram. Det vanliga med två cirklar kan vara bra att börja med om eleverna inte testat förut.

By Elecbullet [Public domain], via Wikimedia Commons

När vi kommit ungefär så här långt blev det dags att presentera skrivuppgiften. Eleverna visste förstås att vi skulle skriva som en del av tema-arbetet men inte vilken texttyp. Min idé redan i det tidiga planeringsstadiet var att vi gemensamt skulle läsa boken Flätan och att också den skulle ingå i PM-skrivande utifrån en given frågeställning. Artiklarna och filmerna var tänkta som valbart stoff för den PM-uppgift jag konstruerade. Detta skulle bli deras första PM; min förhoppning var att vi därmed skulle ha testat formellt skrivande, redan före höstterminen i årskurs tre. Jag hoppades på att få texter att utgå i från i undervisningen, inte några perfekta alster. Som alla vet, som bedömt NP i SV3/SVA3, så är PM knappast lätt för några gymnasieelever, och mycket svårt för ganska många. Jag ville därför starta tidigt för att om möjligt reducera antalet övningar i PM-skrivande i SVASVA3 till förmån för litteraturläsning.

Så blev det dags för boksamtal om Flätan. Vi använder vanligen 80 minuter till dem, och det blir sällan tid över. Elevantalet brukar vara 5-6 per grupp. Jag deltar alltid själv aktivt, och som jag skrev kan jag göra det tack vare små elevgrupper. Jag brukar låta eleverna fokusera på olika saker vid samtalen för att ha chansen att fördjupa samtalet. Ibland har vi två samtal, ett efter ungefär halva boken, men denna gång fick jag av tidsbrist nöja mig med ett. Den här gången valde jag att låta eleverna förbereda ett Venn-diagram med koncentration på de tre kvinnornas arbeten och en personkaraktärisering av valfri kvinna utifrån en schematisk modell. Eftersom kvinnornas arbetsliv får stor plats i romanen, kom våra diskussioner att inrikta sig kring detta. Bland många saker som kom upp samtalade vi länge om huruvida vi uppfattade boken som feministisk eller som en beskrivning utifrån olika klassperspektiv. Vi diskuterade också om den cancersjuka karriärkvinnan Sarahs val att dölja sin sjukdom för advokatbyråns medarbetare berodde på att hon var kvinna, och om en man skulle gjort likadant i samma situation. Jag behöver säkert inte förklara att vi hade väldigt spännande och engagerade samtal! En viktig skrivning i syftestexten i ämnesplanen för SVA tycker jag att detta arbetsområde väl har uppfyllt:

I undervisningen ska eleverna få rikligt med tillfällen att möta, producera och analysera muntligt och skriftligt språk. Skönlitteratur, texter av olika slag, film och andra medier ska användas som källa till insikter om andras erfarenheter, tankar och föreställningsvärldar, och för att ge eleverna en möjlighet att utveckla ett varierat och nyanserat språk. Innehållet ska väljas så att elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper tas till vara.

PM-skrivande ges nog i många lärares planering stor plats i det begränsade utrymme som kurstiden medger i årskurs tre, eftersom NP testar just denna texttyp. I NP i SV3/SVA3 används ett texthäfte med varierade sakprosatexter, men inga skönlitterära genrer finns representerade. Då syftet med NP är att testa vetenskapligt skrivande är detta förstås förståeligt, men jag ville i min PM-uppgift att eleverna skulle få möjlighet att använda romanen som källa. De var ju väl förtrogna med den efter vårt boksamtal. I efterhand är jag inte så säker på att det var ett bra val. Det är svårt att reducera handlingen och de skönlitterära verkningsmedlen i en roman till att besvara en frågeställning i en utredande text. Dessutom är det svårt för den ovane att förhålla sig objektiv till en fiktiv skönlitterär text; det generaliserande förhållningssättet som behövs, för att inte fastna i ovidkommande detaljer, är en färdighet som tränas upp och kräver mycket läsning. Jag ska därför inte ta med romanen i PM-skrivandet nästa gång. För mig bekräftar några elevers svårigheter att förhålla sig sakliga till boken också att de PM-uppgifter som NP erbjuder och de kunskaper och färdigheter NP testar, är svåra att med samma krav på kvalitet konstruera för den enskilde läraren.

Hur kan jag då sammanfatta resultatet av arbetet med Kvinnoliv i världen? Elevutvärderingen är inte klar,

By רונאלדיניו המלך [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], from Wikimedia Commons

men själv är jag så pass nöjd med arbetsområdets upplägg att jag gärna upprepar det ett annat läsår, med undantaget då att slopa romanen som källmaterial i PM-uppgiften. Däremot fungerar den utmärkt som diskussionsunderlag. Att tala om och verka för kvinnors lika rättigheter torde dessvärre fortsatt behövas i alla samhällen på jorden. Det, om något, har vi lärt oss av detta tema-arbete.

(112)

Kvinnoliv i världen, del 1

#Metoo-rörelsen och den massmediala uppmärksamheten omkring den och kvinnors situation i arbetslivet utifrån ett könsrollsperspektiv, gjorde mig medveten om strukturer i samhället som jag både varit alltför okunnig om och inte heller tillräckligt konkret belyst i min undervisning. Det här tvådelade inläggets fokus blir en didaktisk beskrivning av hur jag och mina elever i SVASVA2 under andra delen av vårterminen arbetat med dels demokratiuppdraget i läroplanen, dels med skönlitterärt läsande och läsning av andra texter. Jag kommer att berätta om ett arbetsområde som jag kallat Kvinnoliv i världen, om hur jag övergripande planerat det, ge exempel på uppgifter och mina tankar kring resultatet.

Min första utgångspunkt för planeringen av undervisningen var några av formuleringarna i LGY11 avseende jämställdhet mellan kvinnor och män. I kapitel 1 står att läsa:

Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.

Läroplanen föreskriver även att alla i skolan ska:

• medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,

• i arbetet med eleverna verka för solidaritet med eftersatta grupper både i och utanför vårt land,

• aktivt främja likabehandling av individer och grupper

Jag har elever med utländsk bakgrund, de flesta från Afrika och Asien, och jag tog därför fasta på att arbetsområdet skulle belysa såväl kvinnoliv i väst som i utvecklingsländer, där kvinnors livssituation kan se mycket annorlunda ut än i Sverige. Jag ville att eleverna skulle få ta del av fakta i form av aktuella artiklar, filmer och aktuell statistik. För mig som är en svensklärare med stort litteraturintresse ansåg jag det viktigt att läsningen av en roman skulle löpa tvärs igenom arbetsområdet. Och faktiskt: det var min egen läsning under jullovet av romanen Flätan (Colombani, 2017) som gav mig idén till arbetsområdet. Jag insåg att jag i detta arbete skulle kunna få in flera punkter ur CI för SVA2, och till detta knutna kunskapskrav. För att inte tynga framställningen med fler citat ur läroplanen vill jag sammanfatta det med att säga: I arbetsområdet kom att ingå läsning av skönlitteratur och andra texter, samtal och diskussioner om det lästa och utredande skrivande med utgångspunkt i källmaterial.

Romanen vi skulle läsa spikade jag alltså först, och det inre tankearbetet om hur jag skulle få ihop mina tankar till god undervisning påbörjade jag redan under jullovet på solstolen i Thailand. Ni som är lärare vet hur det är: idéer till undervisning kommer närhelst. Jag har tagit för vana att anteckna dem där och då. Kanske kan man likna lärarens initiala planeringsstadium vid författarens sätt att samla idéer och intryck till en kommande text. Flätan valdes p.g.a. sitt innehåll mer än bokens litterära kvaliteter. Boken, som handlar om tre kvinnors liv i tre olika världsdelar, tilltalade mig främst som potentiellt engagerande källa till diskussioner om jämställdhet i världen, men det relativt tunna formatet (drygt 200 sidor) fällde avgörandet. Mina andraspråkselever läser mycket, de är vana läsare i åk 2, men då vi redan läst tre verk under läsåret ville jag underlätta lite för dem genom att välja en ganska tunn roman som avslutande bok. Jag planerade ju därutöver helklassläsning av tidningsartiklar på temat.

Artiklarna googlade jag fram. Jag använde också Artikelsök som är en bibliotekstjänst. När jag surfar runt på nätet på jakt efter bra undervisningsmaterial använder jag numera OneNotes tillägg till webbläsarna, Clip to OneNote, som är ett smidigt sätt att spara artiklar, foton, anteckningar m.m. Jag fann att vid sökning ur ett jämställdhetsperspektiv är sorgliga och fasansfulla artiklar om kvinnor i Indien lätta att finna. Min pedagogiska intention var att täcka flera världsdelar och olika aspekter på kvinnors livssituation, och jag ville inte ensidigt stigmatisera utvecklingsländer som Indien och Afghanistan genom ett ensidigt källurval. Självfallet var motsatsen heller inte målet. I svenska klassrum i dag finns elever från kulturer där t.ex. kvinnlig könsstympning förekommer, ja t.o.m. är generell norm. Detta ska vi varken blunda för eller relativisera. Min tanke var dock att lyfta olika frågor om jämställdhet, och i olika världsdelar är fokus förstås olika.

Det kom att bli fyra artiklar som vi bearbetade i helklassundervisning.  Jag använde också statistik från FN för att spegla kvinnors liv och förutsättningar, t.ex. beträffande skolgång, yrkesarbete, giftermål vid låg ålder, våld mot kvinnor, könsstympning, etc. Jag samlade diagram och grafer i en s.k. Sway (en typ av presentationsverktyg likt Powerpoint), och vi diskuterade vilken information dessa texter gav oss. Det blev ett bra sätt att på ett naturligt sätt arbeta med andra slags texter än de vi vanligtvis läser i SVA.

Gå till denna Sway

Därtill visade jag två dokumentärfilmer, bägge från SVT, Korrespondenterna om Kvinnor och makt och Världens modigaste flickor, en kanadensisk dokumentär om könsstympning i Tanzania. Bägge går fortfarande att se på SVTPlay men den senare visas bara en månad till. P.g.a. dess kvalitet och stora användbarhet i många skolämnen hoppas jag att den blir tillgänglig för skolan t.ex. via UR.

En av artiklarna Dokument: Metoo kan påverka – även om det inte blir en valfråga(en artikel ur DN 2018-01-01, som dessvärre kan vara låst) kom vi att intensivstudera. Vi startade med ett gemensamt samtal i klassrummet om textens innehåll. Avsikten att avsluta Kvinnoliv i världen med en utredande text, ett PM, gjorde att jag valde att introducera en stödmall för hur man skriver ett textstycke som uppgift till denna krävande artikel. Artikeltexten är lång och innehållet till stora delar nytt för eleverna. En DN-artikel som denna är multimodal. Att den utöver bilder och länkar också inkluderar en kort sammanfattande film om #metoo var en fördel för förståelsen. Stödmallen är en enkel plan för systemet med kärnmening och utvecklande exempel och fakta. Jag gjorde dock ännu en stödmall just för denna specifika text, där jag fyllt i kärnmeningar och källhänvisning. Den använde vi för att referera hela artikeln, och eleverna skrev en gemensam text. På storbildsskärm i klassrummet redigerade vi det första utkastet till en sammanhängande helhet. Om du vill läsa elevtexten så finner du den här. Om man vill kan man säga att detta var del tre i cirkelmodellen (skriva gemensamt). Jag fann att detta var ett utmärkt sätt att lära ut referatskrivning! Jag har aldrig tidigare praktiserat den här varianten, men eftersom det fungerade så bra på en lång och tämligen komplex text, bör det vara ett bra arbetssätt generellt.

De tre andra texterna var på ett och samma deltema om en aktuell jämställdhetsfråga, nämligen de sjuka skönhetsidealen som präglar det nutida samhället. Jag valde en text om amerikanska skönhetstävlingar för barn, en annan om ryska kvinnors skönhetsoperationer och till sist en om hudblekning i Afrika. I del 2 (som jag publicerar ganska snart) ska jag berätta om hur vi arbetade med dessa. Jag ska också koncentrera texten kring boksamtalet och skrivuppgiften som avslutade alltsammans. Läs gärna det också!

(250)

Visuellt stöd som en pusselbit

Möjligheten att kunna dela material med andra lärare runt om i landet är en av de sociala mediernas bästa kvaliteter, och mitt lärarliv har verkligen förgyllts av alla välvilliga och skickliga kollegers bidrag. I dag skriver jag nästan på begäran, kan man säga. Inlägget kommer att handla om ett webbaserat verktyg, Canva, för designproduktion, som jag nyligen börjat använda. Jag delade via Twitter några planscher som jag gjort i programmet och de kom att uppskattas mycket. Jag trodde att nedladdning av pdf-dokumenten direkt från webbplatsen var lätt, men det visade sig inte vara så enkelt. Detta korta inlägg ger mig möjlighet att dels dela mina produkter till kolleger som kan fina dem användbara, dels poängtera att visuellt stöd är viktigt för flerspråkiga elever.

Canva är ett designprogram som är helt gratis i grundutförandet. Genom att teckna ett gratiskonto kan man skapa t.ex. planscher, infografer, bloggrafik, inbjudningskort, reklamskyltar  m.m. Det finns massor av bilder, såväl fotografier som grafiska framställningar, och ett stort antal är fria att använda. Om man vill finns det än fler bilder att köpa rättigheten till att använda för en dollar per styck. Det finns självklart också otaliga grafiska former, typsnitt, ramar, färger m.m. att välja på. Om man vill kan man utgå från en färdig design, vilket kan underlätta för nybörjaren. Det finns också ett forum där man kan inspireras av andras skapelser.

En del kan nog tycka att det kan vara en onödigt tidsödande sysselsättning för lärare att designa affischer och skyltar. Så kan det naturligtvis vara. Att jag börjat göra det hänger samman med att jag sedan i höstas uteslutande undervisar flerspråkiga elever i gymnasiekurserna i svenska som andraspråk. När man studerar SVA på universitetsnivå lär man sig lite (ja, tyvärr lite för lite men ändå något till skillnad från i andra ämnen) om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. För att de flerspråkiga eleverna skall kunna utveckla andraspråket optimalt är det mycket bra om läraren använder olika typer av visuellt stöd. Det kan vara allt från filmer och datoranimationer till enkla bilder där det som man talat om eller läst om illustreras. För många människor oavsett bakgrund fungerar bilder, diagram, grafer och foton som bra stöd i läsförståelsen. Det finns viktiga anledningar till att läseböcker för yngre barn och läromedel har bilder! I gymnasiet minskar bildstödet generellt i läromedel, och ämnesläraren har inte alltid tid att förklara de illustrationer som finns utan allt fokus läggs på texten. Tyvärr, är det inte sällan så att eleverna själva får läsa större textmassor utan adekvat lärarstöd i förståelsen. För mig var det helt i sin ordning för bara ett antal år sedan att på lektionerna i historia föreläsa om och arbeta med material utöver läroböckerna. I läxa fick eleverna läsa lärobokens text, vilket jag sedan ganska summariskt följde upp på lektionerna. Jag undervisade mest naturvetarelever och hade uppfattningen att de som valt ett avancerat högskoleförberedande program måste ha god läsförståelse. Det hade de flesta gymnasister för tio år sedan eller längre tillbaka. Så vet vi att fallet inte är idag. Det kräver nytänk hos ämneslärare. Vi kan inte överlåta till den tredjedel eller fler i en normal gymnasieklass som har otillräcklig läsförståelse att helt på egen hand på bästa sätt klara av ämneslitteraturen. Vi måste stötta på allehanda sätt. Det är en demokratisk katastrof att var tredje sextonårig pojke i svensk skola inte kan läsa en dagstidningsartikel med behållning. I ljuset av att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet just idag är läsförmåga och kritiskt tänkande ack så avgörande.

Vad kan några små planscher göra för att förbättra läsförmågan hos det släkte som senare skall ta över? Inget förstås, inte just mina planscher. Men jag vill tro att det lilla arbete jag lagt ner på att sätta samman stöttande samlad information till eleverna, tillsammans med vad jag tror och hoppas är god undervisning, kan fungera som en liten del i det enorma pussel som är vad skolan måste erbjuda alla barn och ungdomar. När jag ser Ahmed gå fram till anslagstavlan (under det att han skriver sitt argumenterande tal) och titta på bindeord (konnektorer) som han kan infoga i det tal han skriver, så tror jag faktiskt att det gör skillnad. Om du vill använda mina planscher och infografer i din verksamhet, så håll till godo. Här finns pdf-filerna!

Om texttyper

Referatet

Fiktion och sakprosa

Argumenterande tal

(335)

Kampen med återkopplingen del 3

”Feedback says to a student, ‘Somebody cared enough about my work to read it and think about it!’ Most teachers want to be that somebody.”

Med denna tänkvärda mening mitt i prick inleder Susan M Brookhart en av de bästa böcker jag läst om feedback. Bokens titel är How to Give Effective Feedback to Our Students (2008) och den är utgiven av den internationella organisationen ASCD med medlemmar i många länder. ASCD jobbar utan vinstintresse och arbetar med ett antal experter inom utbildning för att utveckla professionella utvecklingsprogram, onlinekurser och publikationer för att hjälpa lärare lära sig, undervisa och leda.

I boken tar Brookhart sin utgångspunkt för återkoppling i de formativa frågorna som bl.a. Helen Timperley och John Hattie lyft fram: Vilka förmågor och/eller kunskaper skall jag utveckla? Hur nära målet är jag? Vad bör jag göra härnäst?  Återkoppling är en kraftfull faktor för effektivt lärande – när den ges på rätt sätt.

Vad är god återkoppling?

Brookhart tar upp följande:

  1. God återkoppling ger eleverna den information de behöver för att förstå var de befinner sig i sitt lärande och vad de skall göra härnäst.
  2. God återkoppling kan eleverna förstå, ta till sig och använda.
  3. God återkoppling kan ske i en klassrumskultur där eleverna vet att konstruktiv kritik är av godo och att inget lärande kan komma till stånd utan övning.

Vilka återkopplingsstrategier finns och hur kan läraren tänka?

Frågorna läraren kan koncentrera sig på är: När? Hur mycket? Hur? Individuellt eller i grupp?

Brookhart utvecklar varje aspekt och ger tydliga rekommendationer för varje. Några av de goda råden är:

  • Ge inte feedback för sent, dvs. ge återkoppling när det fortfarande har betydelse för eleverna och de kan använda den konstruktivt.
  • Prioritera – välj det viktigaste och det som direkt kan hänföras till målen för uppgiften.
  • Kommentera minst lika många styrkor som svagheter! Ge skriftlig feedback när eleverna kan behöva spara och återknyta till den senare.
  • Ge återkoppling i helklass eller grupp när många elever har missat på samma saker.

I mitt exemplar av boken har jag invid ett av dessa råd skrivit: Ojoj!! Alla lärare förstår nog vilket. Just det. Ge inte återkoppling för sent. ”Bad feedback timing”, säger Brookhart, är att återlämna uppgifter och prov efter ett par veckor… God timing däremot är att ge tillbaka provet – dagen efter. I den bästa av världar säger jag och har rätt dåligt samvete. Samtidigt är omedelbar skriftlig återkoppling ogörlig om inte uppgiften är mycket begränsad. Min reflektion är dock att metoder faktiskt finns för snabb återkoppling t.ex. genom att använda digitala verktyg som Google Formulär eller ett quiz för automatisk rättning av flervalsuppgifter, vilket jag framgångsrikt använt i historia. Bra quiz-verktyg är t.ex. QuizBean och Testmoz. Min erfarenhet är att elever gillar quiz och forskningen visar att omedelbar återkoppling om rätt/fel är effektiv. Ett quiz ger dessutom läraren den viktiga formativa återkopplingen från eleverna på vad av undervisningen som gått in och vad som kanske måste repeteras. Återkoppling kan också göras i Google Docs under pågående skrivarbete, om nu elevuppgiften är t.ex. en analys eller annan reflektionsuppgift. Korta formativa kommentarer och svar på direkta frågor som ”Behöver jag en källa här?” kan vara precis det en elev som har fastnat behöver. Det ger jag exempel på i Kampen om återkopplingen del 2.

Vad skall god återkoppling innehålla?

Brookhart förklarar dels vad för slags feedback eleverna är betjänta av, dels hur man bokstavligen kan framföra den. Hon använder Hatties och Timperleys fyra distinktioner av återkoppling. Ett utvecklat resonemang om detta finns (förstås) hos John Hattie själv i Synligt lärande för lärare (2012), s161-165, där också utmärkta exempel finns.

  1. Återkoppling på uppgiften: dvs. hur väl har den utförts? Vad är rätt/fel?
  2. Återkoppling på processen: dvs. vilka strategier som behövs för att genomföra uppgiften.
  3. Återkoppling på självreglering: dvs. hur elever kontrollerar och följer upp sitt eget lärande
  4. Återkoppling på individnivå: dvs. beröm som ”Duktigt” ”Jättebra tänkt”.

Forskning visar att den fjärde formen inte bör förekomma då beröm sällan innehåller uppgiftsrelaterad information som ger hjälp= ej formativt.  Enligt Hattie (2012) har faktiskt återkoppling utan beröm större effekt på prestationen än återkoppling med beröm! Särskilt negativt är beröm när eleverna faktiskt inte förstår eller är på väg att misslyckas. Det är egentligen inte svårt att förstå att beröm då kan vara förvirrande. Broookhart tar också upp risken för att eleven fastnar i ett ”fixed mindset”, dvs. uppfattar intelligens som statisk och att vissa saker inte går att bli bättre på (jmf Carol Dwecks forskning). Brookhart kallar det för akademisk fatalism, vilket är ett bra uttryck. Att det förhåller sig på detta sätt med beröm blev en verklig tankeställare för mig. Hur många gånger har jag inte skrivit ”Mycket bra!”? Men när Hattie förklarar att det värsta med beröm är att eleverna kan bli beroende av det för att engagera sig i skolarbetet förstår jag problematiken.

Självklart menar forskarna inte att vi skall vara elaka med eleverna, vilket är en av de allra mest negativa sakerna vi kan göra när det handlar om påverkansfaktorer! Nej – stötta, skapa gott förtroende, ett tillåtande klassrumsklimat och arbetsglädje, motivation och engagemang! I återkopplingen kan och bör man vara positiv. Det är sammanblandning av återkoppling om inlärningen och beröm som inte bör göras.

”Being positive means describing how the strenghts in a student’s work match the criteria for good work and how those strenghts show what the student is learning. Being positive means pointing out where improvements is needed and suggesting things the student could do about it.” skriver Susan Brookhart.

Hon betonar också att bara felmarkeringar utan förslag till förändringar och förbättringar inte är en god bedömningspraktik. Jag gillar mycket att hon ger konkreta exempel på såväl god som dålig feedback.

ur Brookhart (2009) How to give effective feedback to your students

ur Brookhart (2008): How to give effective feedback to your students

Boken tar upp så mycket på sina 115 sidor. Ett kapitel tar t.ex. upp hur återkoppling kan göras effektivt till kunniga elever, kämpande elever, andraspråkselever och ovilliga och omotiverade elever och ett annat om hur läraren kan hjälpa eleverna att använda sin återkoppling. En mycket användbar bok med full förankring i forskning.

Så lite om min didaktiska favvobok från i år: Making Every Lesson Count.

Behöver man en didaktisk handbok full med trix, knep, strategier och konkreta exempel så rekommenderar jag denna varmt. Den är skriven av två brittiska lärare med bra grund i aktuell forskning, och det märks.

IMG_2718 (1)

Allisons och Tharbys bok är lättläst, snyggt förpackad, pedagogiskt upplagd och – bra! Jag läste den med stort nöje. Här skall jag bara skriva lite om deras omfattande kapitel om återkoppling, som är en av de sex principer för god undervisning som de förtjänstfullt utvecklar. De övriga är utmaning, förklaring, modellering, övning och frågeteknik. Kapitlen struktureras runt frågor som What is the quickest way to speeding up my marking?

Kapitlet om återkoppling rubriksätts Feedback – What It Is and Why It Matters. Precis som Dylan Wiliam fokuserar A&T på vikten av att använda den återkoppling man som lärare får hela tiden. Stanna upp, göra om, förändra och förbättra din undervisning är essentiellt för god undervisning!

A&T framhåller fem frågor vi lärare kan ställa oss:

  1. Leder min återkoppling till att eleverna går framåt kunskapsmässigt? Om inte, är den onödig. Det är ingen idé att rätta ett prov och meddela eleven att hen har 67 av 100 poäng rätt. Om återkopplingen inte får eleven att förstå vad hen gjort för fel/missuppfattat, varför hen gjort fel/missuppfattat och hur hen skall göra för att det skall bli rätt nästa gång – är den dålig.
  2. Är återkopplingen hanterbar? Om läraren inte orkar med att planera och genomföra god undervisning p.g.a. sina återkopplingsstrategier, måste något göras. En utarbetad lärare är eleverna inte betjänta av.
  3. Passar återkopplingen sitt syfte? Olika ämnen kräver olika slags feedbackstrategier. Olika elever behöver olika typer av återkoppling. Så länge återkopplingen verkligen för eleverna framåt och mot nästa lärandemål är den bra.
  4. Ger jag min återkoppling på det mest effektiva sättet? Här citerar A&T Dylan Wiliam: Feedback skall innebära mer arbete för eleven än för läraren.
  5. Ger jag lagom mycket återkoppling? För mycket kan bli kontraproduktivt. En risk finns att elever inte blir självständiga och tänker självreglerande utan snarare uppbundna av att få läraråterkoppling.

Trix och knep

I boken tar A&T också upp metoder och strategier för hur vi lärare kan jobba med återkoppling med eleverna. En metod jag kommer att testa är det man kallar ”gallery critique”. Det går ut på att gymnasieelever ger respons på andras skriftliga arbeten på följande sätt:

  • Eleverna placerar sina texter på bänkarna. På varje bänk finns också Post-it-lappar.
  • Läraren modellerar hur man kan ge återkoppling utifrån ett stödjande underlag som ser ut så här och som finns tillgängligt på bänkarna:

Kamratrespons

  • Eleverna går runt, läser i tysthet (vilket är ett krav), skriver ner återkopplingen på en lapp, fäster den och gå vidare till nästa. Sista steget är att eleverna går tillbaka till sin egen bänk och läser den återkoppling de fått.

A&T beskriver en annan metod som är intressant när man arbetar digitalt. I ett tillåtande klassrum kan läraren smidigt använda elevers texter som exempel. Med hjälp av hyperlänkar går det lätt att koppla modelltexten till aktuell elevs text. En annan elevlösning/delar av en text får alltså fungera som idégivare och mall för eleven som behöver hjälp.

Ett snabbt sätt till direktåterkoppling är att läraren går runt i klassrummet och markerar med en grön överstrykningspenna sådant som är särskilt väl utfört. Min reflektion är att använder man digitalt delade dokument, så kan läraren ta en kvart eller så under pågående skrivarbete i klassrummet och markera grönt i ett antal elevers texter. Det är sedan enkelt att be någon elev koppla sin dator mot storbildsprojektorn, så att exemplet kan evalueras tillsammans i helklass. Nästa skrivpass fokuserar läraren på några andra elevers texter.

T123

Ibland behövs mer stöttning. I exemplet ovan ser vi hur engelskläraren Andy Tharby jobbar med ”target codes” med högstadieelever. Han använder ett antal färdiga koder som man på svenska skulle kunna kalla målkoder. Andy visar på projektorn en bild med koder som motsvarar de koder han lämnat i elevernas texter (det finns fler än dessa i exemplet i boken; jag hade inte plats för fler här – tror poängen går fram). Vissa elever får  T1 + T2, andra T1 + T6. Under lektionspasset får eleverna jobba med sina specifika mål. Genom att ge konkret stöttning så här kan alla elever mycket lättare ta till sig återkopplingen.

Ett sista tänkvärt tips från A&T:

Alla vill ha återkoppling. Elever vana vid mycket återkoppling vill ofta ha mer. Lärare och inte minst svensklärare har ofta ont om tid. Eleven ber: ”Snälla, kan du kolla min text och ge lite respons nu!? I stället för att tyst sucka och svara: ”Ok, jag kollar!” så kan man säga: ”Jag vill att du läser igenom igen och gör fem förbättringar. Markera dina förbättringar och sätt ett frågetecken i din text där du vill ha återkoppling. När du har gjort det, så tittar jag på din text.” Då tvingas eleven att noga läsa och bearbeta. Behovet av lärarens återkoppling minskar och i stället kan den bli mer precis. Jag som arbetar med digitala texter ber eleverna att skriva korta frågor i kommentarsfältet.

Därmed är min tredelade bloggtextserie om återkoppling slut, men vi lär få anledning att återkomma i frågan! Kampen går vidare.

(1700)

Kampen med återkopplingen del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur jag från hösten 2011 helt övergått till digital feedback på elevernas texter i svenska. Det finns flera skäl till det:

Digital feedback är lätt att spara, såväl för eleven som för läraren. Det är därmed lätt att se elevens progression och även hålla koll på vad återkopplingen har handlat om tidigare. Den är dessutom alltid läslig, vilket inte är så dumt när man som jag förstört handstilen på universitetet, i en tid när inget alternativ fanns till handskrivna anteckningar. Man slipper som lärare dessutom att kopiera elevtexten och sedan kopiera texten på nytt med den respons man gett. En ordentlig elev sparar utan uppmaning sina digitala texter i mappar, precis som läraren kan göra. Alla är dock inte lika ordentliga. Precis som massor av lärare runt om i Sverige insåg jag poängen med Google Drive och det enkla sättet att dela filer och mappar. Det betyder att läraren kan spara elevens text i den mapp elev och lärare delar med varandra. Det är mycket smidigt. Den digitala tekniken gör dessutom arbetet med elevrespons på varandras texter så mycket enklare, eftersom också eleverna kan dela sina alster med varandra.

Många skolor, de flesta måhända, har idag en lärplattform. Kvaliteten och användbarheten mellan dessa varierar mycket, men jag har ärligt talat träffat få lärare som är helnöjda med den lärplattform skolan valt. En viktig orsak till det är att man saknar den flexibilitet som Google Drive ger. Jag skriver här bara om GD, inte Google Apps For Education (GAFE), eftersom vi inte på min arbetsplats har tillgång till denna utvecklade version för skolor (avtal måste tecknas av huvudmannen). Inte än… Men jag slutar inte hoppas! Via en lärplattform kan läraren t.ex. lägga upp planeringar, läsa och bedöma uppgifter som elever digitalt lämnat in och läraren kan kommentera och göra matrisbedömningar som konstruerats utifrån kunskapskraven rakt av. Ibland innehåller lärplattformarna också administrativa verktyg som närvarokontroll. Utan att gå in mer på den lärplattform vår huvudman uppmanar oss att använda på min skola, kan jag säga att dess funktionalitet ännu saknar många pedagogiska verktyg. Den kanske viktigaste fördelen med lärplattformen, nämligen att allt finns på ett ställe, tillgängligt för elever, lärare och vårdnadshavare, försvinner då lärare väljer GD i stället eller som komplement. Men nota bene! Man gör det av pedagogiska skäl, inte för att förvirra. Vi som inte har GAFE väntar ännu på en genomtänkt och pedagogiskt användbar lärplattform! Om du som läser har en sådan, var snäll och berätta!

Hur kan man då använda GD för feedback?

Jag gör så här, andra GD-användande lärare gör på andra men liknande sätt.

För att använda GD måste man ha ett Gmail-konto. Det måste alla ha, elever och lärare. Om inte eleven har ett sådant måste man se till att hen får det. Detta moment är inte svårt. Många ungdomar har redan ett konto. Men jag råder alla lärare att kolla det innan man sätter igång processen. Det kan vara en hemuppgift, så att tid sparas på lektionerna.

Därefter bör man visa samtliga elever hur de finner sin Google Drive. Behövs verkligen detta? tänker man gärna. Eleverna är ju digital citizens så de kan väl? Nej, det gör med säkerhet inte varenda elev. GD är ett nyttoprogram, som inte har något med datorspelande att göra. Därför är det inte säkert att alla elever kommit i kontakt med GD. Eftersom många hursomhelst har det kommer användningen att underlättas. GD är enkelt.Man bör också förklara att GD är en molntjänst och vad det betyder. På Youtube finns utmärkta instruktionsvideor en masse att använda om man inte själv vill spela in filmer. Bra kan ändå vara att visa eleverna hands-on i klassrummet med lärarens dator uppkopplad mot en projektor.

Nästa steg är att dela mappar med eleverna.  Doctopus är ett verktyg som hjälper till med detta. Också för hur det fungerar finns förstås videoinstruktionsfilmer. Om Doctopus till en början känns lite mycket att ta in, så kan läraren helt enkelt manuellt utan Doctopus dela mappar med eleverna, t.ex. en gemensam och en per elev. Självklart går den omvända modellen också bra, dvs. att eleverna individuellt delar med läraren. Det viktiga är att det blir en hyfsad struktur på mappsystemet från början.

Sedan är man klar att börja.

När eleverna skriver i ett Google Dokument, som de hittar i vänsterspalten i GD eller om de skapar en presentation i Google Presentation, sparas allt momentant och kontinuerligt. Alla ändringar går att följa och det är så supersmidigt! Om eleverna arbetar flera i ett dokument som de delat med varandra och läraren, så gäller samma sak: man kan se alla ändringar och vem som gjort dessa. Ur bedömningssynpunkt är det givetvis en utmärkt funktion.

Dessutom kan alla som delar ett dokument med varandra också kommentera. På detta sätt har jag de senaste åren gjort det mesta av den formativa återkopplingen. Men inte bara jag. Jag har tränat eleverna att ge konstruktiv feedback, och successivt blir de allt säkrare. Jag behöver således inte längre själv kommentera så frekvent.

Hur kan elevernas respons se ut? I det första utdraget ser vi hur kommentarer ser ut i Google Docs. Här diskuterar några åk 3-elever sin kamrats allra första utkast:

Kamratrespons3

 

Att det fungerar bra att göra kommentarer och dela dokument även i Office 365 (Office for Mac 2016) visar detta exempel hämtat ur samma text:

Kamratrespons2

I nedanstående textexempel ur Google Docs deltar jag i diskussionen för att besvara en fråga kring källhänvisningar som gruppen har. De gula markeringarna är relaterae till aktuell kommentar. Jag hänvisar medvetet till bedömningsmallen som eleverna har fått ut i samband med att skrivuppgiften (litterärt PM) påbörjades. Genom att göra så får eleverna in en rutin att titta kontinuerligt i bedömningsmallen, så att de lär sig att uppmärksamma att allt som krävs är med.

 

Kamratrespons och jag

Till sist skall jag ta upp hur jag arbetar med återkoppling på slutuppgiften. Vägen till den färdiga produkten besår av ett kontinuerligt arbete med kamratrespons och formativa lärarkommentarer. Eleverna har dels skrivit i skolan, dels hemma. Jag vill gärna alltmer styra skrivandet till skoltid och den viktigaste anledningen är inte fusk – när man jobbar på detta vis är fusk inte särskilt enkelt eller aktuellt. Orsaken är förstås att jag under lektionerna har möjlighet att stanna upp och ta vissa saker som flera elever visar upp osäkerhet kring gemensamt. Då sker formativ bedömning precis som den är tänkt: mitt i steget när jag som lärare uppmärksammar ett behov.

Jag har jobbat med färger som markerar utvalda saker i elevtexterna. I exemplet nedan kan vi se ett utdrag ur en elevessä, tidigare införd på vår programblogg, som 2014 var med i Webbstjärnans tävling och kom bland de 100 bästa bidragen. Färgmarkeringarna i texten syftar mot den skriftliga feedback som jag har gett i slutat av dokumentet.

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 20.54.15

Och så här ser den återkoppling jag gett till texten ovan ut:

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 23.07.58

Jag jobbar här med feedback (eller feedup, som en del kanske kallar det), alltså jag anger hur eleven klarar vissa specifika saker som bedöms i uppgiften just nu. Sedan skriver jag feedforward, dvs. jag försöker förtydliga vad eleven bör förbättra i en liknande uppgift framöver. Om eleven vill kan hen ställa frågor till mig i kommentarsfältet; vi delar ju texten. Hur eleven ges chansen att visa eventuellt ny kunskap och förmåga utifrån min återkoppling har varierat. I detta fall gavs eleverna möjlighet att förbättra inom en viss tid för att sedan få en ny bedömning på samma text. Andra gånger har en likartad uppgift följt relativt nära inpå. Det senare är förstås bäst. Förstås, därför att eleven då kan tillämpa ny kunskap på den nya uppgiften och att läraren då kan minska den stöttande responsen. Det är nämligen väldigt viktigt! I mitt tredje och sista inlägg om återkoppling kommer jag att beröra detta.

Jag använder också rött och grönt som generella färger för att visa på dels språkliga fel/oklarheter, dels välformulerade meningar/ordval etc. Jag brukar då berätta för alla elever att de i den slutliga produkten kommer att få några röda och några gröna markeringar och vad de representerar. För att inte särskilt peka ut kämpande elever med många språkliga fel brukar jag välja ut t.ex. tre typiska fel en elev gör och alltså inte markera alla. En språkligt skicklig elev ger jag respons på samma sätt, dvs. feltyperna är kanske av mindre allvarlig art men jag markerar trots det lite rött. Jag har nämligen haft många högpresterande elever som uttryckligen begärt att få veta vad de kan förbättra, även om texten är på en språkligt och innehållsligt hög nivå. De har generellt menat att de inte alltid under tidigare skolgång eller i andra ämnen fått explicit respons, just p.g.a. den höga nivån de presterat. Så bör det inte vara, menar jag. Respons till text på A-nivå kan se ut så här:

När jag gör röda och gröna markeringar har jag ibland helt låtit bli att kommentera. I stället har eleven själv (eller med stöd av kamrat) fått kommentera mina markeringar. Avsikten med det är att eleven förhoppningsvis skall se sin text på nytt och bli mer självmedveten kring sitt skrivande. Ofta har eleven klart för sig varför jag gillar en viss mening, och förvånande ofta ser eleven också t.ex. ett meningsbyggnadsfel när hen kollar sin text igen.

Till sist: använder man Google Drive med elever i skolsammanhang så finns PUL och sekretess att förhålla sig till. Vad det innebär för oss som lärare är ganska komplext. Vill man vara på den säkra sidan så bör alla sammanfattande bedömningar ges via lärplattformen. Lämpligt är också att såväl vårdnadshavare och självklart skolledning är informerad om hur man som enskild lärare använder molntjänster i skolan. SKL har tagit fram material kring dessa frågor. I detta sammanhang bör jag förstås nämna att eleverna som på olika sätt bidragit ovan är tillfrågade.

Jag har i sommar läst den bästa didaktiska bok jag överhuvudtaget läst. Den ser ut så här:

IMG_2718 (1)

Den skriver jag bl.a. om i mitt sista inlägg om återkoppling!

 

 

(1084)

Kampen med återkopplingen, del 1

Minns någon de här symbolerna? Jag skulle tro att de är rätt okända eller i varje fall oanvända av svensklärare idag. Kanske förekommer korrekturtecken som dessa ännu inom förlagsbranschen, men det vet jag inget om.

Nationalencyklopedin, korrektur. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/korrektur (hämtad 2015-09-02)

Nationalencyklopedin, korrektur. http://www.ne.se/uppslagsverk/ encyklopedi/lång/korrektur

 

När jag började jobba som svensklärare fanns fortfarande de där kryptiska korrigeringsmarkeringarna, och de användes med rödpenna i elevernas texter. De började förvisso bli inaktuella men försvann nog inte förrän skrivprocessmetodiken slog igenom på tidigt 1990-tal. Som ny och ung svensklärare funderade jag lite på värdet av att försöka lära eleverna vad krumelurerna betydde, så att de skulle kunna förstå något av min skriftliga respons på deras inlämnade texter. När jag 1991 läste 5 hp (motsvarande 7,5 hp enligt dagens system) i skrivprocessmetodik fick jag äntligen gott stöd för att slopa dem helt. Det ansågs nämligen bättre och mer utvecklande att skriva frågor i kanten till eleverna, som skulle leda dem till att självständigt ge akt på och ändra en felaktig formulering. Därtill kom uppmaningen att ge glada tillrop i marginalen när eleverna formulerat sig bra, klarat en svår meningsbyggnad etc.

Vi råddes att i stället för att skriva Skärmavbild 2015-09-04 kl. 18.17.11i marginalen skriva t.ex  Skiljetecken?  Eller en rekommendation som Kolla om du kan välja ett mer passande skiljetecken här! På så sätt skulle eleverna känna att texten verkligen var deras och att lärarens återkoppling inte var en korrektion utan syftade till att ge alternativ. Pennan borde vara blyerts och inte röd. I stället för att rätta alla fel gavs vi lärare rådet att göra det selektivt, för att inte i onödan skada elevernas självförtroende. Ett snällt sätt att rätta jämfört med de hårda kriarättningarna med krumelurer.

Viktigare ändå med skrivprocessen, bl.a. presenterad i Siv Strömquists bok Skrivprocessen från 1988, var att eleverna skulle medvetandegöras om vinsterna med omarbetning av texter. Mig veterligen var detta första gången som kamratrespons blev en viktig komponent i undervisningen. Eleverna skulle tycka till om varandras utkast och eleverna arbetade i gensvarsgrupper. Vi lärare skulle nogsamt se till att elevresponsen var positiv och frågeinriktad genom att träna dem i att välja ut ”guldkorn” och ställa frågor på utkasten. Eleverna läste sina egna alster högt och kamraterna som gav gensvar lyssnade utan att störa. I ett senare skede skulle textens form bearbetas och då läste eleverna texterna tillsammans. I samband med språkgranskningen kunde man med fördel använda checklistor.

Den slutliga fasen i en skrivprocessomgång var publiceringen. Detta innebar oftast att eleverna samlades i helklass eller större grupper och slutprodukterna, de färdiga texterna, höglästes. Ambitiösa lärare kunde kopiera och sammanställa till små kompendier.

I början av 1990-talet handlade all bearbetning givetvis om handskrivna texter. Jag köpte min egen första dator 1992 och 1-1 var mycket långt borta. På den tiden arbetade jag på högstadiet och den feedback-revolution som digitaliseringen kom att medföra för mig som lärare i den formativa skrivprocessen kunde jag förstås inte drömma om då.

Eleverna gillade skrivprocessen, åtminstone flertalet. Det var ett nytt sätt att arbeta med skrivande som de tyckte var roligt. Att det påtagligt gick att se att utkasten blev längre och bättre gladde dem. Men arbetet med bearbetningarna uppskattades inte. Metoden upplevdes nog bra av de flesta lärare som prövade, men tidsåtgången för de olika faserna kom att avskräcka många från att ta arbetssättet till sig. Att rätta slutprodukten på ett mer elevtillvänt sätt med frågor och goda råd visade sig ganska tidsödande också. Slutprodukten såg vi dessutom verkligen som slutgiltig.

Idag vet vi bl.a. via Dylan Wiliams forskning att feedback bör generera mer arbete för eleverna än för läraren. Kanske var det egentligen också tanken med skrivprocessmetodiken, men jag begrep det i så fall aldrig. Jag skrev massor av Bra! Snygg formulering!  Kan du uttrycka detta på ett tydligare sätt? Kolla meningsbyggnaden här!  Idag låter det lite naivt: Vaddå bra? Varför är formuleringen snygg? Vad i meningsbyggnaden skall jag kolla? Eleverna fick egentligen inte mycket hjälp av mina nogsamt nedskrivna kommentarer – med blyerts och för hand. Vi jobbade nämligen inte med exempel att ta lärdom ifrån, härma och förbättra. Varför inte? Vi lärare tyckte nog att det var ett slags fusk; en märklig tanke som fanns var att eleverna på något sätt själva skulle komma på varför och hur de borde förbättra sina texter utan stöd av goda exempel. Visserligen hade vi kommit långt ifrån de konstiga krumelurerna med rödpenna men frågan kvarstod: Innebar den här typen av återkoppling på slutprodukten verkligen förbättringar till nästa gång? Något minne av att jag tillät omarbetning av slutprodukten har jag inte. Massor med kommentarer och ett betyg. Så var det. Idag undrar jag hur många som alls läste kommentarerna!

Jag har alltid kämpat med återkopplingen, och jag har gett mycket av den! Kämpat på så sätt att jag år från år tänkt: Det måste finnas ett effektivare sätt, ett bättre och snabbare sätt för mig – och naturligtvis bättre för eleverna. Hur skall min respons se ut för att de skall lära sig av den?

En viktig effektivisering för mig innebar digitaliseringen: att eleverna hade tillgång till datorer (om än inte än 1-1) gjorde att jag kunde ge respons digitalt. Bort med alla utskrivna dokument och svårlästa handskrivna alster! Kommentarsfunktionen i Word blev min första bästa vän. Så här kunde min skriftliga respons se ut på hösten 2011.

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.11.48

Frågorna till skribenten fanns kvar i återkopplingen direkt i texten. Eleven kunde själv skriva frågor till mig, skicka tillbaka dokumentet och få nya förslag och kommentarer. Vi mejlade då Word-dokumentet mellan varandra. Google Drive eller Microsoft 365 fanns inte och 1-1 kom något år senare. Bara i undantagsfall ”tvingade” jag emellertid eleverna att korrigera sin inlämnade text. Genom att lämna det fritt att välja en ytterligare omarbetning kan jag nu något år senare förstå att de som bäst behövde jobba mer med texten inte alltid valde att göra det. Idag har jag insett att tid måste anvisas på lektionerna, inte som hemuppgift, för att alla verkligen skall använda återkopplingen.

Ovanstående text exemplifierar hur jag använde kommentarsfunktionen till att ge främst språklig detaljåterkoppling på en text i svenska. Inte sällan skrev jag även kommentarer kring struktur och innehåll direkt i marginalen. Det är förvisso långt ifrån tillräckligt! Jag skrev också mer allmänna kommentarer som dessa:

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.23.24

 

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.39.49

De olika kommentarstyperna visar på hur jag hela tiden strävade efter en optimal skriftlig feedback. Självklart försökte jag också ha korta samtal med eleverna om progressionen. Men när man som jag vanligen undervisade tre NA-klasser i svenska med 25-32 elever i varje kom jag att göra återkopplingen alltmer digital för att vinna tid och när Google Drive och Wikispaces kom in i min undervisning blev elevernas kamratrespons allt viktigare. Jag själv valde att göra en hel del formativa kommentarer under varje skrivarbete i realtid. Hur vi arbetat med kamratrespons, självskattning och hur jag gett återkoppling sedan GY11 kom och 1-1 blev verklighet skall jag belysa i nästa blogginlägg. Åtminstone två utmärkta böcker i ämnet kommer jag också att tipsa om.

(Eleven som skrivit textutdraget ovan är förstås tillfrågad 🙂 )

(1080)

Att hitta meningen tillsammans

”Det drag som allra mest karakteriserar klassrummet som språkmiljö är att läraren inte bara styr ordet utan också talar själv den största delen av tiden. Man talar ibland om t v å t r e d j e d e l s r e g e l n för fördelningen av taltiden i klassrummet och syftar då på att läraren normalt svarar för ungefär två tredjedelar av det som sägs på offentlig nivå under en lektion.”

Under min lärarutbildning på 1980-talet läste vi Einarssons och Hultmans klassiker Godmorgon pojkar och flickor, som gavs ut 1984, ur vilken citatet ovan är hämtat.  Studien visade hur språkliga mönster reproduceras i klassrummet, och att läraren utan att själv vara medveten om det kan bidra till att dessa oönskade mönster blir bestående. Vilka var de oönskade mönstren? Att pojkar får väsentligt mer taltid än flickor och att läraren talar mycket mer än alla andra. Om hur könsrollerna vidmakthålls i klassrummet finns oerhört mycket att säga. Jag skall dock i detta inlägg koncentrera mig kring lärarens roll, och hur vi lärare bör sträva efter ett klassrum där alla kommer till tals. Boken som inspirerat mig är också en modern klassiker: Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe (1995). Bägge dessa böcker är högst läsvärda och rekommenderas; mycket är häpnadsväckande aktuellt för skolan även idag.

Dysthes frågeställning i forskningen som ligger bakom Det flerstämmiga klassrummet handlade om hur klassrummet påverkas när lärarna systematiskt strävar efter att införa skrivande och samtalande som redskap för inlärning och för att så många röster som möjligt skall höras. Skolklasserna hon studerade fanns i USA och i Norge. Lärarna som studerades undervisade i historia och samhällskunskap. Den viktigaste teoretikern för Dysthe är den sovjetiske språkvetaren och filosofen Michail Bakhtin. Precis som sin kollega Lev Vygotskij betonade Bakhtin de sociala faktorerna och språkets betydelse: att lära sig prata är att lära sig tänka. Bakhtin är känd för sin dialogiska syn på lärande, ja på hela den mänskliga existensen. Dysthe menar att dialogen är ett mål vi måste eftersträva i klassrummet. I dialogen skapas mening. Vi hittar meningen tillsammans.

” Livet är dialogiskt till sin natur. Att leva innebär att engagera sig i en dialog, ställa frågor, lyssna, svara, komma överens osv” (Bakhtin 1981)

"Bakunin" by Nadar - Sotheby's. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

”Bakunin” by Nadar – Sotheby’s. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Under 1970-talet fanns något som kallats dialogpedagogik, och som byggde på att lärare och elev var subjekt-subjekt till varandra. Ett helt jämlikt förhållande eftersträvades. Dysthe kritiserar den och menar att drivkraften i dialogen i skolan består i att det finns en asymmetri mellan lärarens och elevernas kunskapsnivå. Dialog i undervisningen handlar för Olga Dysthe om språk, social interaktion och om kommunikation.

Nedan skall jag sammanfatta några av de metoder lärarna i boken nyttjade för att använda skrivandet i ämnesundervisningen.

Dysthe resonerar om de två huvudsakliga formerna av skrivande:

  1. för att tänka och lära
  2. för att kommunicera

Loggboksskrivande

Att skriva för att lära är viktigt för vår utveckling av kunskap. Inläraren för en dialog med sitt nya stoff. I de klasser Dysthe studerade förekom loggboksskrivande bl.a. som förberedande ämnesskrivande. Eleverna fick fem minuter på sig att skriva ner allt de kunde eller associerade till ett visst tema, dvs. ett slags brainstorming, för att plocka fram den tysta kunskapen eleverna hade men inte tänkte på. För läraren kan detta ge viktig information om elevernas förförståelse. Men det kan också vara så att eleverna inte har så mycket förkunskaper. Därför kan det vara bra att i slutet av en lektion i stället låta eleverna sammanfatta lektionen utifrån någon stödfråga, t.ex. Vad var viktigast för dig i det vi tog upp idag? Vilka frågor har du nu? I moderna didaktiska termer kallar vi det exit-ticket.

Läraren som Dysthe studerade visade exempel på bra loggboksfrågor och intressanta personliga reflektioner och bad eleverna kommentera vad som var bra. Eleverna fick lära sig vad ”att utvidga och bredda kunskap” innebar, dvs. att koppa ihop med egen kunskap och reflektera. Att medvetandegöra eleverna om hur de skrev och skulle kunna skriva var en övning i metakognition.

För läraren kunde loggboksskrivandet användas som en utvärdering av hur undervisningen mottagits och kunde därmed verka formativt. Loggboken fungerade medierande mellan lärare och elev. Hur ofta läraren gav återkoppling direkt till den enskilde eleven kunde variera. De tystlåtna eleverna fick göra sin röst hörd genom skrivandet.

Dubbla anteckningar

En annan metod för att använda skrivande för att lära är att föra dubbla anteckningar. Så här ser ett exempel på en dialogisk aktivitet i historia ut:

 

Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet (1995)

Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet (1995)

På detta sätt skapar eleven en personlig koppling till ämnesstoffet genom en dialog med texten.

Rollskrivande

En annan metod för skriva för att lära som presenteras i boken är rollskrivande. Att gå in i en roll och skriva om en annan persons tankar och känslor ger eleven möjlighet att tänka i nya banor. På detta sätt kan elever övas i att se en viss fråga ur olika perspektiv. Ett av mig påhittat exempel på detta i religionsämnet skulle kunna vara: Du är troende kristen/muslim/jude och har blivit gravid/gjort din flickvän gravid. Ni är inte gifta. Förklara hur du ser på ert dilemma och varför du tänker som du gör. 

För att låta fler stämmor bli hörda kan läraren sedan kopiera eller dela digitalt (metoderna för detta är många) alla elevers texter, högläsa i grupp eller helklass beroende på gruppstorleken och diskutera. Ett annat alternativ är att välja ut något särskilt intressant, visa på storbildsskärm och be eleverna kommentera. Lärarens roll är att uppmuntra eleverna att tänka självständigt och  bygga på det eleverna tar upp genom att inkludera elevernas svar i följdfrågor. Uppföljda elevsvar signalerar för eleverna att svaret var värdefullt och tillförde diskussionen något viktigt. Elevsvaren blir på så sätt en del i dialogen. Om läraren i stället bara säger t.ex. Bra svar! Intressant! sänder det budskapet att läraren har facit och värderar svaret, ja rent av betygsätter det.

En metod jag själv inte använt (men kommer att göra framgent) och som öppnar för många röster är s.k. sitting drama, som mina kolleger Charlotta Aspelin och Åsa Edenfeldt skrivit om i tidskriften Svenskläraren. Sitting drama är ett slags rollspel där eleverna får leva sig in i skönlitterära karaktärer. Använd länken och läs om metoden! Jag kan se den applicerad också t.ex. på historie- och religionsundervisningen.

Autentiska frågor

De frågor läraren ställer bör vara s.k. öppna eller autentiska frågor. En hel del fokus i den pedagogiska och didaktiska debatten läggs på hur lärare ställer frågor. Dysthe definierar autentiska frågor så här:

” Autentiska frågor är sådana som inte har ett på förhand givet svar (…) till skillnad från ”slutna frågor” (som har facitliknande svar).”

Öppna frågor kan vara t.ex. ”Vilka var de viktigaste orsakerna till det första världskriget?” Flera svar kan finnas och motiveras men läraren känner (förhoppningsvis ;)) till svaren och därför är frågan inte autentisk. Några exempel på autentiska frågor, som kan fungera som verkliga diskussionsfrågor, hämtade från den nyligen alltför tidigt bortgångne gurun Grant Wiggins:

  • Vad kommer att hända härnäst? Hur säker är jag? (t.ex. efter läsning av ett romankapitel)
  • Hur påverkar var jag bor hur jag lever?
  • Hur skiljer sig modersmålstalare, om alls, från flytande andraspråkstalare? Hur kan jag låta mer som en infödd talare?
  • Hur kan jag bestämma vad jag ska tro om ett vetenskapligt påstående?

Miniskrivande som lektionsstart

I mitt förra blogginlägg tog jag upp vikten av att inte förspilla viktig undervisningstid. En metod som kan användas för att dels skapa struktur och praxis för lektionsinledningen, dels för att få eleverna med på tåget och koncentrera sig på ämnesinnhållet direkt är miniskrivande. För lärare som flippar klassrummet är miniskrivande en bra ingång. I Dysthes bok lät läraren eleverna miniskriva i början av alla lektioner. Kortskrivandet följdes upp av en muntlig sekvens. Uppgifterna kunde vara med utgångspunkt ur en hemuppgift, definition av begrepp, sammanfatta en diskussion/text etc. Lärobokstexten kunde kombineras med elevernas egna förkunskaper. Principen var att skriva på kort tid, ca fem minuter. Den muntliga uppföljningen gick också snabbt och alla elever fick svara. De kunde svara ”Pass” eller ”Jag har skrivit samma sak”. Läraren följde upp svaren ibland men inte alltid, eftersom målet var att repetitionsamtalet inte blev en diskussion utan just en repetition. Jag tror att det krävs viss inskolning för att få skrivovilliga elever att anamma den här metoden. Väsentligt är förstås att ovana skribenter får relevant stöttning, då det är krävande att skriva, dessutom under tidspress. Jag instämmer dock med lärarens egna ord om metoden:

”Jag tror att inlärningsstrategier som upprepas under en längre tid med variationer och alternativ skapar fasta och trygga ramar som är viktiga om eleverna ska lära sig något.”

En del lärare känner säkert igen flera av metoderna jag refererat. Vad jag emellertid vill poängtera är att skrivandet i exemplen från Olga Dysthes bok sker på lektioner i SO-ämnen, inte i (motsvarande) svenska eller svenska som andraspråk. Precis som vi måste undervisa om läsförståelse i alla ämnen tror jag att vi också måste arbeta mer med skrivande inom ämnesundervisningen. Jag tror stenhårt på att gemensamt utveckla språket i alla ämnen!

2015-08-01 12.48.08

 

(454)

Den heliga lektionen

Hur snabbt börjar dina lektioner?

Hur många elever kommer för sent?

Hur många avbrott sker under en vanlig lektion?

Hur många schemabrytande aktiviteter sker på din skola under ett läsår?

Hur många projekt pågår?

Ovanstående fem frågor och många fler ställer John Steinberg i Lektionen är helig (2010). John Steinberg är doktor i pedagogik och en ofta anlitad fortbildare och föreläsare.

Steinberg skriver tänkvärt:

”Om inte undervisningen prioriteras kommer inte undervisningsresultaten att synas. Det kan mycket väl hända att eleverna lär sig något annat – inget fel med det – men de blir inte lika bra på det som är skolans kärnämnen. Projekt kräver planering och samordning, något som kan ta bort fokus från den planering och samordning som krävs för undervisningen.”

Under det senaste läsåret har jag på min egen skola upplevt att allt fler yttre faktorer stör lektionerna och det som jag menar är skolans uppgift i första hand: att ge eleverna kunskaper. Om denna uppfattning är jag inte ensam. Några lärare på min arbetsplats uppmärksammade personalen via mejl på att eleverna periodvis var mer borta än närvarande på lektioner, och det berodde inte på skolk utan på deltagande i diverse projekt och schemabrytande aktiviteter, bl.a. resor i skolans regi, temaveckor, deltaganden i symposium, besök på närliggande högskola, besök på mässor, fotograferingar, friluftsdagar etc. Ju fler aktiviteter som bryter schema och stör undervisningen desto mer blir kontinuiteten och kvaliteten lidande. Arbetsron – som är ett grannlaga och påtagligt problem i svenska skolor –  blir förstås lidande. I grunden välplanerade terminer, arbetsområden och lektioner påverkas negativt av den störning elevdeltagandet i – många säkert trevliga – aktiviteter innebär.  Kan det verkligen vara så att ”annat” är viktigare än barns och ungdomars skolundervisning? Jag menar att skolledningar tillsammans med sin personal faktiskt noga bör utvärdera vilken typ av aktiviteter som verkligen tillför eleverna väsentlig kunskap. Allt som inte sätter kärnverksamheten i centrum bör inte genomföras!

Flera omfattande studier har visat att svensk skola har disciplinära problem. Eleverna kommer för sent till lektionerna, arbetsklimatet är på sina håll oroligt och elevernas uthållighet är låg. Nedan ser vi att Sverige placerar sig i botten när det gäller att vara på plats i skolan på rätt tid. I japanska skolor är sena ankomster ovanliga. Steinberg skriver i Lektionen är helig att i Japan blir endast 1 % av lektionerna avbrutna, medan det i amerikanska skolor drabbar 31 % av lektionerna. Vi bör kunna utgå från att Sverige ligger närmare USA än Japan, särskilt med tanke på alla sena ankomster.

Improving Schools in Sweden: An OECD perspective (2015)

 

Enligt den internationella enkätstudien TALIS (The Teaching and Learning International Survey) som riktar sig till lärare och rektorer, upplever svenska lärare:

”i högre grad att det förekommer störande ljud i klassrummet (34 procent) jämfört med TALIS-genomsnittet (26 procent). De anger även mindre ofta att elever bidrar till att skapa en trivsam lärmiljö i klassen (60 procent) jämfört med TALIS -genomsnittet (71 procent).”

Inte att undra på då att 66% av svenska elever enligt PISA ger upp lätt när de konfronteras med ett problem. I en surrig klassrumssituation, där en tredjedel av de svenska eleverna i årskurs 9 tycker att det tar lång tid innan lektionerna kan komma igång p.g.a. oro, måste det vara lätt att tappa sugen.

Vi kan emellertid som lärare göra mycket för att ändra på de disciplinära förutsättningarna i våra klassrum och skapa en positiv lärandemiljö, menar jag. Jag anser också att det är högst akut att vi agerar för våra elevers skull. Att elever inte uppskattar röriga lektioner och att få i stökiga klassrum kan få arbetsro, förstår alla som arbetar i skolan. Att de elever som har störst behov drabbas mest av oro i skolan, torde också stå utom tvivel. Vi måste se över vår praktik. Bäst gör vi det tillsammans, eftersom normer blir starkare när de framförs från en enad grupp vuxna.

När jag hade småbarn fascinerades jag ofta vid besök på förskolan över hur välorganiserat allt verkade vara och hur bra verksamhetens rutiner fungerade. Ingen matkaos vid luncherna och barnen satt fint på sina prickar på golvet. När barnen målat färdigt hängde de undan förklädena utan uppmaning. Också äldre elever, ja, ofta även vuxna, trivs bra med gemensamma rutiner; det är min erfarenhet. I skolan underlättar vissa rutiner kunskapsinhämtandet, och andra effektiviserar och ger oss lärare mer tid till undervisningen. Trots att jag arbetar på gymnasiet tror jag att några gemensamma klassrumsrutiner kan hjälpa såväl lärarna i vårt uppdrag som eleverna att lära. Att få sådana att fungera är inte alltid lätt och inte heller prioriterat. För ett arbetslag kan det emellertid vara en intressant sak att resonera kring. Steinberg uppmärksammar i sin bok lektionsstarten. Han ber oss inte bara ställa oss frågan om lektionen startar i tid utan faktiskt kolla upp det under ett par veckors tid! Genom att anteckna svaren på nedanstående tre frågor och sedan analysera orsaker och besluta åtgärder för att starta lektionerna i tid, kan läraren eller arbetslaget skapa en helig lektion, dvs. tydligt signalera att det vi i skolan gör är viktigt.

”Det finns tre saker att ta reda på. Är du där när lektionen/passet ska börja enligt planeringen eller schemat? Hur många av eleverna är på plats när lektionen ska börja? Hur lång tid tar det från passets starttid tills du (eller den som inleder passet) inleder?”

Ju fler inställda lektioner, lektioner som börjar sent, elever som utan uppföljning accepteras komma sent upprepade gånger, desto mindre fokus på skolans betydelse. Steinberg skriver:

”Personalen förminskar sin egen status och dignitet. Elever tar dig, sig själva och vad de gör på mindre allvar.”

Som lärare är vi föredömen. Vi kanske inte alltid uppskattar den rollen, men så är det. Om jag som lärare ofta kommer sent och inte lägger mig vinn om att lektionen kommer igång snabbt, är det rätt självklart att elevernas slutsats blir att det vi gör på lektionerna är mindre viktigt. Samma sak innebär det att ofta avsluta ett pass tidigare än schemat. Inte sällan händer det att elever kommer till mitt arbetsrum för att fråga om de möjligen kan få hemstudier på eftermiddagen, eftersom någon annan lektion är inställd. ”Vi är ju lediga i tre timmar!” utropar de oftast, och vill på så sätt vädja till mig att också ställa in. Det är inte bara felaktigt – för lediga kan de sällan vara eftersom det rimligen oftast finns uppgifter att göra relaterade till den inställda lektionen – det är inte förenligt med lärarens uppdrag att ställa in en lektion utan egentlig orsak. Därför bör läraren undvika att annat än ytterst sällan gå elever till mötes kring detta. Vi lärare bör värna om lektionens helighet! Efter att ha fått nej ett par gånger vet sedan eleverna att det är lönlöst att fråga och därför slipper man frågor på sikt. Eleverna vänjer sig vid att jag uppfattar mina lektioner som viktiga (sedan är det förvisso bra att se till att de är viktiga också!).

När vi väl kommit till lektionen är de första minuterna intressanta. Hur startar lärare sina lektioner? Finns det bättre och sämre sätt? Nyligen läste jag en examensuppsats inom lärarutbildningen där två studenter kollat just det, och de drog slutsatsen att jo det har betydelse. En Twitterkompis till mig, Hanna Fjeld, högstadielärare i Borås, lade förra hösten på Twitter upp denna bild från sitt klassrum. Jag återpublicerar den med hennes tillstånd. Bilden illustrerar hur hon skapar struktur med hjälp av tavelanteckningar. Att rutinmässigt möta eleverna med en klar struktur för lektionens mål och verksamhet tydliggör och bör ge en effektivare och snabbare lektionsstart. Hannas enkla struktur är något som jag skall ta fasta på inför nästa läsår! För den som vill fördjupa sig i strukturerade lektioner och tavelstrukturer och kan läsa lite i denna artikel från Lärarnas tidning/Chef och ledarskap om Lorraine Monroe, som vände en lågpresterande Harlem-skola i NYC till en högpresterande med regler, rutiner och fokus på kunskap. Mer om tavelstruktur finns här.

Tavelstruktur för lektionen á la Hanna Fjeld

Tavelstruktur för lektionen á la Hanna Fjeld

Att samla eleverna kring en kort uppgift i lektionens inledning, som tar 3-5 minuter att färdigställa, är en bra metod för att få dem att snabbt ställa om från rast- till undervisningsläge. Skrivandet kan fungera som en genomgång av tidigare material, en uppvärmning till nytt material, eller en reflektion på lärande de har nyligen gjort. I den närmast klassiska boken Det flerstämmiga klassrummet (1995) belyser Olga Dysthe kortskrivande som ”inträdesbiljett” till lektioner i samhällskunskap. Om ett par veckor skall jag i min blogg berätta mer om Dysthes bok och om metoden att använda skrivande och samtal för att lära; en metod som bör vara användbar i de allra flesta ämnen.

(579)

En modern klassiker?

Vad gör en roman till en klassiker? Frågan är inte ny och det är inte heller debatten kring vad vi lärare låter eleverna läsa i skolan. Skall vi ha en litterär kanon över klassiker som elever i grundskola och gymnasium skall läsa och ta till sig (låt vara i olika mån) under sina tolv år i svensk skola?

I Danmark beslutades 2006 att en Kulturkanon skulle skapas, vilken förutom kända skönlitterära verk som Ebbe Skammelsson och Den lille havfrue också innehåller verk från andra konstkategorier, t.ex. bildkonst, film och musik. Beslutet föregicks av intensiv debatt och kritik från många håll. Också i Sverige har ämnet diskuterats; också i Sverige har åsikterna skiftat. Mest aktiv var debatten om en kulturkanon i samband med det danska införandet, men då och då väcks den till liv igen, nu senast av Kristdemokraterna i somras i Almedalen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet  skriver Qaisar Mahmoud och Magnus Persson:

En annan fördel med KD:s utspel är den starka kopplingen som görs mellan kanon och läsning. Att tänka sig att kanoniserade verk skulle vara särskilt lämpade som verktyg för att vända de nedåtgående kurvorna vad gäller barns och ungdomars läsintresse och läsförmåga är möjligen naivt, men de kan onekligen fungera som en närmast outtömlig resurs av språklig fantasi, komplexitet och variationsrikedom. Att fokusera vissa verk för deras unika språk – litteraturens råmaterial – och inte för deras påstått unika nationella värden, skulle verkligen innebära ett välgörande perspektivskifte.

Något beslut likt det i Danmark har inte kommit. Möjligen får debatten åter nytt bränsle nu efter debaclet i senaste internationella Pisa-undersökningen, där svenska femtonåringar uppvisar dåliga resultat i läsförståelse (och matematik och naturvetenskap). Men givetvis är frågan om varför svenska tonåringar läser allt sämre mycket komplex, och den låter sig inte enkelt förklaras med avsaknad av litterär kanon.

PISA undersöker viktiga kunskaper – inte tu tal om annat. PISA visar på stora brister i våra elevers kunnande inom tre viktiga områden – det råder det inget tvivel om. Men för att nyansera eländesbeskrivningen av kunskapsbristerna hos våra svenska elever  behöver vi också framhålla sådant som eleverna verkligen är duktiga på. Dit hör engelska, samhällskunskap och debatt- och argumentationsteknik. Nog så centrala kunskaper i en snabbt föränderlig värld, eller hur?

I gymnasieskolans kursplaner i svenska läggs stort fokus på kunskaper i argumentation, den retoriska arbetsprocessen, analys av argumentation och retoriska verkningsmedel. Argumentation i muntlig och skriftlig form skall förekomma i alla tre svenskkurserna. I ett demokratiskt samhälle är självfallet dessa kunskaper väsentliga. Vi måste kunna tala övertygande för vår sak, skriva en apell till försvar för något vi tror på och inte minst kunna analysera argumenten i den politiska debatten för att fatta egna beslut grundade på fakta och övertygelse. Vi arbetar därför med argumentation på olika sätt under elevernas tre gymnasieår.

I årskurs 1 har vi detta läsår kombinerat litterärt arbete med argumentation. Vi har resonerat om vad som kan utmärka en klassiker, och eleverna har valt varsin roman med utgångspunkt att lägga fram sina skäl för att romanen är – eller inte är – en modern klassiker. Inom kort kommer NA13 på Björknäsgymnasiet att delge alla våra bloggläsare sina synpunkter. Läs elevernas inlägg, kommentera gärna! Vi ser fram emot debatt!

/Annki, svensklärare NA

  1. Just nu läser jag Och bergen svarade av den bästsäljande författaren Khaled Hosseini. Om den blir en modern klassiker kan jag svara på när jag läst ut den!

Uppdatering 2014-01-19: Nix. Det var ingen blivande klassiker.

(Inlägget är tidigare infört på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(175)

Att välja litterära texter och följa upp

När vi skall läsa skönlitteratur i skolan föredrar jag att låta alla elever i klassen läsa samma skönlitterära text. Anledningarna är flera:

I skolan bör man läsa sådant som man annars inte hade hittat eller valt att läsa själv. Det man vet att man gillar läser man hursomhelst. Min uppgift som svensklärare är att ge alternativ. Min skyldighet är att ta upp centrala verk ur litteraturens historia, från skilda tider och kulturer och skrivna av såväl män som kvinnor. Min undervisning skall enligt ämnesplanen i svenska ge eleverna förutsättningar att utveckla bl.a.

Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman, och väljer jag ett drama finns annat att ta ställning till.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Tre till fem skönlitterära verk: det finns sällan plats för fler i elevernas planering.

Vilka fler övervägande gör jag när jag väljer bok?

Boken måste ha rimlig längd, alltså inte vara för lång. Två hundra till tre hundra sidor är perfekt men upp till fyrahundrafemtio kan gå, sällan längre.

Det är bra om boken finns tillgänglig i en lättläst form och/eller som ljudbok. Den måste finnas att köpa. Klassiker går för det mesta lätt att få tag på liksom nyutgivna bästsäljande böcker. Annat kan det vara svårare med. Våra skickliga och hjälpsamma skolbibliotekarier såg till att få fram femton exemplar av Cormack McCarthys roman Vägen nyligen, som märkligt nog inte finns att köpa.  Folkbiblioteken i Norrbotten hjälpte till!

Viktigt är att boken är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning på något plan också för de mest läsvana eleverna men inte så svår så att inte alla i en elevgrupp skall kunna ta till sig innehåll och språk, låt vara olika snabbt och olika djupt.

Jag måste också ta hänsyn till vad vi läst tidigare. Boken bör fungera som progression, det vill säga utveckla läsförmågan.

Men det viktigaste är att läsningen skapar något slags mervärde i betydelsen att ge något utöver några timmars underhållning (eller förvisso för vissa – läsplåga). Att alla elever älskar boken är inte nödvändigt – då kan resonemangen bli ganska platta – men att texten griper tag, att alla engageras i någon mån, på olika sätt utifrån olika referensramar och läserfarenheter, är viktigt för att läsningen skall leda vidare.

Nästan all litteratur – skönlitteratur och sakprosa – kan ges nya dimensioner och förståelsen kan fördjupas om texten ventileras, gärna strukturerat, men också helt spontant, några läsare emellan. För tänk efter: Nog har det hänt att du läst samma bok eller gått på samma film som någon annan rekommenderat, eller hur? När ni pratat om den senare har säkert era åsikter i vissa avseenden varierat, och kanske har du därigenom kommit på något du inte funderat över innan. Det ger din tolkning nya infallsvinklar att förkasta eller ta till dig.

I skolan skall förutsättningar ges för alla att fördjupa sin läsförståelse och lära sig att tolka skönlitteratur. Men om alla elever alltid läser olika böcker är det svårare; det saknas en gemensam utgångspunkt. Olika texter som läses inom ett tema kan emellertid fungera bra, om uppgiften är bra.

Hur kan vi arbeta kring texten för att jag skall kunna bedöma det jag tänkt mig?

Som lärare måste jag  ha en tydlig plan över hur läsningen skall följas upp och bedömas. Den måste givetvis vara genomarbetad innan eleverna får information om uppgiften och examination.  Att eleverna förstår vad som förväntas av dem och hur de kan uppnå ett bra resultat är enligt forskningen avgörande för hur de kommer att lyckas.

Oftast kombinerar jag någon form av samtal med en skriftlig uppgift. Avsikten med det är att ge alla elever möjlighet att komma mest till sin rätt; vissa gör det bättre muntligt, andra skriftligt. En annan fördel är att det ena kan förbereda inför det andra. Har eleverna först fått samtala om det de läst kan de dra nytta av egna och andras tankegångar och använda detta i skrivandet. Det fungerar också tvärtom.

Hur arbetar vi med det lästa skriftligt?

Skrivuppgifternas karaktär skiftar utifrån syftet men vi arbetar numera alltid med kamratrespons. Relevant forskning visar att man lär sig mycket av att lära andra. När man tar del av och ger förslag till förbättringar, förbättrar det även ens eget skrivande. Det är det egna tänkandet kring skrivande som sedan kan återverka positivt när man skriver själv. Det betyder faktiskt att ju mer man anstränger sig att hjälpa och förklara för kamraterna hur de kan utveckla sina texter, desto bättre kommer man själv att skriva! All undervisning handlar i grunden om att lära sig hur man lär sig själv, att veta vad man skall ta sig för när man inte vet – kort sagt: ta ansvar för sitt eget lärande. Att lära sig att ge och ta emot och konstruktivt använda feedback är viktigt i sammanhanget.

När det gäller min lärarfeedback brukar jag ge den när skrivandet är avslutat och bedömt. Då är den mindre gynnsam för eleven säger pedagogisk forskning. Jag planerar nu att gå in i ett tidigare skede och ge kortfattad återkoppling som kan komplettera kamraternas innan texten skall lämnas in/publiceras för att bedömningen skall bli formativ.

Att arbeta med kamaratrespons underlättas – som så mycket annat – av dagens moderna teknik. Vi jobbar med Wikispace och Google docs. Via Google docs kan eleverna dela sina texter med varandra och med mig. Jag kan enkelt följa arbetet, vem som ger kommentarer och hur och jag kan själv gå in och ge synpunkter. Jag har tidigare kommenterat digitalt i Word, och visst, det går också, men Google docs är ännu smidigare. Att använda IT i undervisningen gör också feedback roligare!

Några av de skönlitterära verk vi arbetat med de senaste åren i mina naturvetargrupper är följande:

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Oj, vad vi norrbottningar känner igen oss!)

Dödssynden (original To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (Finns bättre moraliskt föredöme i litteraturen än pappa Atticus Finch?!)

Kung Oidipus av Sofokles (Oidipus-komplex och hybris-motiv i den mest klassiska av tragedier )

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (En släktsaga i krigets skugga.)

Förr eller senare exploderar jag (original The Fault in Our Stars) av John Green (Vi grät ikapp… och lärde oss vad symboler är)

Fröken Julie av August Strindberg (NAturalismens praktverk och en studie i Darwins naturliga urval)

På västfronten intet nytt (original Am Westfront nichts neues) av Erich Maria Remarque (Pacifismens manifest – och ändå kom kriget så snart igen…)

Dvärgen av Per Lagerkvist (Ondskan personifierad – en studie i omoral).

Nu var det 1914 av Eyvind Johnson (Självklar – när vi har en nobelpristagare från Boden!)

Förvandlingen ( original Die Verwandlung) av Franz Kafka (Världens bästa långa novell med världens bästa inledningsmening: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.)

Den gamle och havet (original The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. (En mäktig liten roman om en människas kamp.)

Nu i höst läser årskurs 3, NA11, Vägen, av Cormack McCarthy. Snart får vi alla läsa resultaten! Inom kort skall jag i ett inlägg beskriva elevernas uppgifter till romanen.

 

(Texten tidigare införd på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(185)