Den heliga lektionen

Hur snabbt börjar dina lektioner?

Hur många elever kommer för sent?

Hur många avbrott sker under en vanlig lektion?

Hur många schemabrytande aktiviteter sker på din skola under ett läsår?

Hur många projekt pågår?

Ovanstående fem frågor och många fler ställer John Steinberg i Lektionen är helig (2010). John Steinberg är doktor i pedagogik och en ofta anlitad fortbildare och föreläsare.

Steinberg skriver tänkvärt:

”Om inte undervisningen prioriteras kommer inte undervisningsresultaten att synas. Det kan mycket väl hända att eleverna lär sig något annat – inget fel med det – men de blir inte lika bra på det som är skolans kärnämnen. Projekt kräver planering och samordning, något som kan ta bort fokus från den planering och samordning som krävs för undervisningen.”

Under det senaste läsåret har jag på min egen skola upplevt att allt fler yttre faktorer stör lektionerna och det som jag menar är skolans uppgift i första hand: att ge eleverna kunskaper. Om denna uppfattning är jag inte ensam. Några lärare på min arbetsplats uppmärksammade personalen via mejl på att eleverna periodvis var mer borta än närvarande på lektioner, och det berodde inte på skolk utan på deltagande i diverse projekt och schemabrytande aktiviteter, bl.a. resor i skolans regi, temaveckor, deltaganden i symposium, besök på närliggande högskola, besök på mässor, fotograferingar, friluftsdagar etc. Ju fler aktiviteter som bryter schema och stör undervisningen desto mer blir kontinuiteten och kvaliteten lidande. Arbetsron – som är ett grannlaga och påtagligt problem i svenska skolor –  blir förstås lidande. I grunden välplanerade terminer, arbetsområden och lektioner påverkas negativt av den störning elevdeltagandet i – många säkert trevliga – aktiviteter innebär.  Kan det verkligen vara så att ”annat” är viktigare än barns och ungdomars skolundervisning? Jag menar att skolledningar tillsammans med sin personal faktiskt noga bör utvärdera vilken typ av aktiviteter som verkligen tillför eleverna väsentlig kunskap. Allt som inte sätter kärnverksamheten i centrum bör inte genomföras!

Flera omfattande studier har visat att svensk skola har disciplinära problem. Eleverna kommer för sent till lektionerna, arbetsklimatet är på sina håll oroligt och elevernas uthållighet är låg. Nedan ser vi att Sverige placerar sig i botten när det gäller att vara på plats i skolan på rätt tid. I japanska skolor är sena ankomster ovanliga. Steinberg skriver i Lektionen är helig att i Japan blir endast 1 % av lektionerna avbrutna, medan det i amerikanska skolor drabbar 31 % av lektionerna. Vi bör kunna utgå från att Sverige ligger närmare USA än Japan, särskilt med tanke på alla sena ankomster.

Improving Schools in Sweden: An OECD perspective (2015)

 

Enligt den internationella enkätstudien TALIS (The Teaching and Learning International Survey) som riktar sig till lärare och rektorer, upplever svenska lärare:

”i högre grad att det förekommer störande ljud i klassrummet (34 procent) jämfört med TALIS-genomsnittet (26 procent). De anger även mindre ofta att elever bidrar till att skapa en trivsam lärmiljö i klassen (60 procent) jämfört med TALIS -genomsnittet (71 procent).”

Inte att undra på då att 66% av svenska elever enligt PISA ger upp lätt när de konfronteras med ett problem. I en surrig klassrumssituation, där en tredjedel av de svenska eleverna i årskurs 9 tycker att det tar lång tid innan lektionerna kan komma igång p.g.a. oro, måste det vara lätt att tappa sugen.

Vi kan emellertid som lärare göra mycket för att ändra på de disciplinära förutsättningarna i våra klassrum och skapa en positiv lärandemiljö, menar jag. Jag anser också att det är högst akut att vi agerar för våra elevers skull. Att elever inte uppskattar röriga lektioner och att få i stökiga klassrum kan få arbetsro, förstår alla som arbetar i skolan. Att de elever som har störst behov drabbas mest av oro i skolan, torde också stå utom tvivel. Vi måste se över vår praktik. Bäst gör vi det tillsammans, eftersom normer blir starkare när de framförs från en enad grupp vuxna.

När jag hade småbarn fascinerades jag ofta vid besök på förskolan över hur välorganiserat allt verkade vara och hur bra verksamhetens rutiner fungerade. Ingen matkaos vid luncherna och barnen satt fint på sina prickar på golvet. När barnen målat färdigt hängde de undan förklädena utan uppmaning. Också äldre elever, ja, ofta även vuxna, trivs bra med gemensamma rutiner; det är min erfarenhet. I skolan underlättar vissa rutiner kunskapsinhämtandet, och andra effektiviserar och ger oss lärare mer tid till undervisningen. Trots att jag arbetar på gymnasiet tror jag att några gemensamma klassrumsrutiner kan hjälpa såväl lärarna i vårt uppdrag som eleverna att lära. Att få sådana att fungera är inte alltid lätt och inte heller prioriterat. För ett arbetslag kan det emellertid vara en intressant sak att resonera kring. Steinberg uppmärksammar i sin bok lektionsstarten. Han ber oss inte bara ställa oss frågan om lektionen startar i tid utan faktiskt kolla upp det under ett par veckors tid! Genom att anteckna svaren på nedanstående tre frågor och sedan analysera orsaker och besluta åtgärder för att starta lektionerna i tid, kan läraren eller arbetslaget skapa en helig lektion, dvs. tydligt signalera att det vi i skolan gör är viktigt.

”Det finns tre saker att ta reda på. Är du där när lektionen/passet ska börja enligt planeringen eller schemat? Hur många av eleverna är på plats när lektionen ska börja? Hur lång tid tar det från passets starttid tills du (eller den som inleder passet) inleder?”

Ju fler inställda lektioner, lektioner som börjar sent, elever som utan uppföljning accepteras komma sent upprepade gånger, desto mindre fokus på skolans betydelse. Steinberg skriver:

”Personalen förminskar sin egen status och dignitet. Elever tar dig, sig själva och vad de gör på mindre allvar.”

Som lärare är vi föredömen. Vi kanske inte alltid uppskattar den rollen, men så är det. Om jag som lärare ofta kommer sent och inte lägger mig vinn om att lektionen kommer igång snabbt, är det rätt självklart att elevernas slutsats blir att det vi gör på lektionerna är mindre viktigt. Samma sak innebär det att ofta avsluta ett pass tidigare än schemat. Inte sällan händer det att elever kommer till mitt arbetsrum för att fråga om de möjligen kan få hemstudier på eftermiddagen, eftersom någon annan lektion är inställd. ”Vi är ju lediga i tre timmar!” utropar de oftast, och vill på så sätt vädja till mig att också ställa in. Det är inte bara felaktigt – för lediga kan de sällan vara eftersom det rimligen oftast finns uppgifter att göra relaterade till den inställda lektionen – det är inte förenligt med lärarens uppdrag att ställa in en lektion utan egentlig orsak. Därför bör läraren undvika att annat än ytterst sällan gå elever till mötes kring detta. Vi lärare bör värna om lektionens helighet! Efter att ha fått nej ett par gånger vet sedan eleverna att det är lönlöst att fråga och därför slipper man frågor på sikt. Eleverna vänjer sig vid att jag uppfattar mina lektioner som viktiga (sedan är det förvisso bra att se till att de är viktiga också!).

När vi väl kommit till lektionen är de första minuterna intressanta. Hur startar lärare sina lektioner? Finns det bättre och sämre sätt? Nyligen läste jag en examensuppsats inom lärarutbildningen där två studenter kollat just det, och de drog slutsatsen att jo det har betydelse. En Twitterkompis till mig, Hanna Fjeld, högstadielärare i Borås, lade förra hösten på Twitter upp denna bild från sitt klassrum. Jag återpublicerar den med hennes tillstånd. Bilden illustrerar hur hon skapar struktur med hjälp av tavelanteckningar. Att rutinmässigt möta eleverna med en klar struktur för lektionens mål och verksamhet tydliggör och bör ge en effektivare och snabbare lektionsstart. Hannas enkla struktur är något som jag skall ta fasta på inför nästa läsår! För den som vill fördjupa sig i strukturerade lektioner och tavelstrukturer och kan läsa lite i denna artikel från Lärarnas tidning/Chef och ledarskap om Lorraine Monroe, som vände en lågpresterande Harlem-skola i NYC till en högpresterande med regler, rutiner och fokus på kunskap. Mer om tavelstruktur finns här.

Tavelstruktur för lektionen á la Hanna Fjeld

Tavelstruktur för lektionen á la Hanna Fjeld

Att samla eleverna kring en kort uppgift i lektionens inledning, som tar 3-5 minuter att färdigställa, är en bra metod för att få dem att snabbt ställa om från rast- till undervisningsläge. Skrivandet kan fungera som en genomgång av tidigare material, en uppvärmning till nytt material, eller en reflektion på lärande de har nyligen gjort. I den närmast klassiska boken Det flerstämmiga klassrummet (1995) belyser Olga Dysthe kortskrivande som ”inträdesbiljett” till lektioner i samhällskunskap. Om ett par veckor skall jag i min blogg berätta mer om Dysthes bok och om metoden att använda skrivande och samtal för att lära; en metod som bör vara användbar i de allra flesta ämnen.

(664)

En modern klassiker?

Vad gör en roman till en klassiker? Frågan är inte ny och det är inte heller debatten kring vad vi lärare låter eleverna läsa i skolan. Skall vi ha en litterär kanon över klassiker som elever i grundskola och gymnasium skall läsa och ta till sig (låt vara i olika mån) under sina tolv år i svensk skola?

I Danmark beslutades 2006 att en Kulturkanon skulle skapas, vilken förutom kända skönlitterära verk som Ebbe Skammelsson och Den lille havfrue också innehåller verk från andra konstkategorier, t.ex. bildkonst, film och musik. Beslutet föregicks av intensiv debatt och kritik från många håll. Också i Sverige har ämnet diskuterats; också i Sverige har åsikterna skiftat. Mest aktiv var debatten om en kulturkanon i samband med det danska införandet, men då och då väcks den till liv igen, nu senast av Kristdemokraterna i somras i Almedalen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet  skriver Qaisar Mahmoud och Magnus Persson:

En annan fördel med KD:s utspel är den starka kopplingen som görs mellan kanon och läsning. Att tänka sig att kanoniserade verk skulle vara särskilt lämpade som verktyg för att vända de nedåtgående kurvorna vad gäller barns och ungdomars läsintresse och läsförmåga är möjligen naivt, men de kan onekligen fungera som en närmast outtömlig resurs av språklig fantasi, komplexitet och variationsrikedom. Att fokusera vissa verk för deras unika språk – litteraturens råmaterial – och inte för deras påstått unika nationella värden, skulle verkligen innebära ett välgörande perspektivskifte.

Något beslut likt det i Danmark har inte kommit. Möjligen får debatten åter nytt bränsle nu efter debaclet i senaste internationella Pisa-undersökningen, där svenska femtonåringar uppvisar dåliga resultat i läsförståelse (och matematik och naturvetenskap). Men givetvis är frågan om varför svenska tonåringar läser allt sämre mycket komplex, och den låter sig inte enkelt förklaras med avsaknad av litterär kanon.

PISA undersöker viktiga kunskaper – inte tu tal om annat. PISA visar på stora brister i våra elevers kunnande inom tre viktiga områden – det råder det inget tvivel om. Men för att nyansera eländesbeskrivningen av kunskapsbristerna hos våra svenska elever  behöver vi också framhålla sådant som eleverna verkligen är duktiga på. Dit hör engelska, samhällskunskap och debatt- och argumentationsteknik. Nog så centrala kunskaper i en snabbt föränderlig värld, eller hur?

I gymnasieskolans kursplaner i svenska läggs stort fokus på kunskaper i argumentation, den retoriska arbetsprocessen, analys av argumentation och retoriska verkningsmedel. Argumentation i muntlig och skriftlig form skall förekomma i alla tre svenskkurserna. I ett demokratiskt samhälle är självfallet dessa kunskaper väsentliga. Vi måste kunna tala övertygande för vår sak, skriva en apell till försvar för något vi tror på och inte minst kunna analysera argumenten i den politiska debatten för att fatta egna beslut grundade på fakta och övertygelse. Vi arbetar därför med argumentation på olika sätt under elevernas tre gymnasieår.

I årskurs 1 har vi detta läsår kombinerat litterärt arbete med argumentation. Vi har resonerat om vad som kan utmärka en klassiker, och eleverna har valt varsin roman med utgångspunkt att lägga fram sina skäl för att romanen är – eller inte är – en modern klassiker. Inom kort kommer NA13 på Björknäsgymnasiet att delge alla våra bloggläsare sina synpunkter. Läs elevernas inlägg, kommentera gärna! Vi ser fram emot debatt!

/Annki, svensklärare NA

  1. Just nu läser jag Och bergen svarade av den bästsäljande författaren Khaled Hosseini. Om den blir en modern klassiker kan jag svara på när jag läst ut den!

Uppdatering 2014-01-19: Nix. Det var ingen blivande klassiker.

(Inlägget är tidigare infört på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(202)

Att välja litterära texter och följa upp

När vi skall läsa skönlitteratur i skolan föredrar jag att låta alla elever i klassen läsa samma skönlitterära text. Anledningarna är flera:

I skolan bör man läsa sådant som man annars inte hade hittat eller valt att läsa själv. Det man vet att man gillar läser man hursomhelst. Min uppgift som svensklärare är att ge alternativ. Min skyldighet är att ta upp centrala verk ur litteraturens historia, från skilda tider och kulturer och skrivna av såväl män som kvinnor. Min undervisning skall enligt ämnesplanen i svenska ge eleverna förutsättningar att utveckla bl.a.

Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman, och väljer jag ett drama finns annat att ta ställning till.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Tre till fem skönlitterära verk: det finns sällan plats för fler i elevernas planering.

Vilka fler övervägande gör jag när jag väljer bok?

Boken måste ha rimlig längd, alltså inte vara för lång. Två hundra till tre hundra sidor är perfekt men upp till fyrahundrafemtio kan gå, sällan längre.

Det är bra om boken finns tillgänglig i en lättläst form och/eller som ljudbok. Den måste finnas att köpa. Klassiker går för det mesta lätt att få tag på liksom nyutgivna bästsäljande böcker. Annat kan det vara svårare med. Våra skickliga och hjälpsamma skolbibliotekarier såg till att få fram femton exemplar av Cormack McCarthys roman Vägen nyligen, som märkligt nog inte finns att köpa.  Folkbiblioteken i Norrbotten hjälpte till!

Viktigt är att boken är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning på något plan också för de mest läsvana eleverna men inte så svår så att inte alla i en elevgrupp skall kunna ta till sig innehåll och språk, låt vara olika snabbt och olika djupt.

Jag måste också ta hänsyn till vad vi läst tidigare. Boken bör fungera som progression, det vill säga utveckla läsförmågan.

Men det viktigaste är att läsningen skapar något slags mervärde i betydelsen att ge något utöver några timmars underhållning (eller förvisso för vissa – läsplåga). Att alla elever älskar boken är inte nödvändigt – då kan resonemangen bli ganska platta – men att texten griper tag, att alla engageras i någon mån, på olika sätt utifrån olika referensramar och läserfarenheter, är viktigt för att läsningen skall leda vidare.

Nästan all litteratur – skönlitteratur och sakprosa – kan ges nya dimensioner och förståelsen kan fördjupas om texten ventileras, gärna strukturerat, men också helt spontant, några läsare emellan. För tänk efter: Nog har det hänt att du läst samma bok eller gått på samma film som någon annan rekommenderat, eller hur? När ni pratat om den senare har säkert era åsikter i vissa avseenden varierat, och kanske har du därigenom kommit på något du inte funderat över innan. Det ger din tolkning nya infallsvinklar att förkasta eller ta till dig.

I skolan skall förutsättningar ges för alla att fördjupa sin läsförståelse och lära sig att tolka skönlitteratur. Men om alla elever alltid läser olika böcker är det svårare; det saknas en gemensam utgångspunkt. Olika texter som läses inom ett tema kan emellertid fungera bra, om uppgiften är bra.

Hur kan vi arbeta kring texten för att jag skall kunna bedöma det jag tänkt mig?

Som lärare måste jag  ha en tydlig plan över hur läsningen skall följas upp och bedömas. Den måste givetvis vara genomarbetad innan eleverna får information om uppgiften och examination.  Att eleverna förstår vad som förväntas av dem och hur de kan uppnå ett bra resultat är enligt forskningen avgörande för hur de kommer att lyckas.

Oftast kombinerar jag någon form av samtal med en skriftlig uppgift. Avsikten med det är att ge alla elever möjlighet att komma mest till sin rätt; vissa gör det bättre muntligt, andra skriftligt. En annan fördel är att det ena kan förbereda inför det andra. Har eleverna först fått samtala om det de läst kan de dra nytta av egna och andras tankegångar och använda detta i skrivandet. Det fungerar också tvärtom.

Hur arbetar vi med det lästa skriftligt?

Skrivuppgifternas karaktär skiftar utifrån syftet men vi arbetar numera alltid med kamratrespons. Relevant forskning visar att man lär sig mycket av att lära andra. När man tar del av och ger förslag till förbättringar, förbättrar det även ens eget skrivande. Det är det egna tänkandet kring skrivande som sedan kan återverka positivt när man skriver själv. Det betyder faktiskt att ju mer man anstränger sig att hjälpa och förklara för kamraterna hur de kan utveckla sina texter, desto bättre kommer man själv att skriva! All undervisning handlar i grunden om att lära sig hur man lär sig själv, att veta vad man skall ta sig för när man inte vet – kort sagt: ta ansvar för sitt eget lärande. Att lära sig att ge och ta emot och konstruktivt använda feedback är viktigt i sammanhanget.

När det gäller min lärarfeedback brukar jag ge den när skrivandet är avslutat och bedömt. Då är den mindre gynnsam för eleven säger pedagogisk forskning. Jag planerar nu att gå in i ett tidigare skede och ge kortfattad återkoppling som kan komplettera kamraternas innan texten skall lämnas in/publiceras för att bedömningen skall bli formativ.

Att arbeta med kamaratrespons underlättas – som så mycket annat – av dagens moderna teknik. Vi jobbar med Wikispace och Google docs. Via Google docs kan eleverna dela sina texter med varandra och med mig. Jag kan enkelt följa arbetet, vem som ger kommentarer och hur och jag kan själv gå in och ge synpunkter. Jag har tidigare kommenterat digitalt i Word, och visst, det går också, men Google docs är ännu smidigare. Att använda IT i undervisningen gör också feedback roligare!

Några av de skönlitterära verk vi arbetat med de senaste åren i mina naturvetargrupper är följande:

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Oj, vad vi norrbottningar känner igen oss!)

Dödssynden (original To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (Finns bättre moraliskt föredöme i litteraturen än pappa Atticus Finch?!)

Kung Oidipus av Sofokles (Oidipus-komplex och hybris-motiv i den mest klassiska av tragedier )

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (En släktsaga i krigets skugga.)

Förr eller senare exploderar jag (original The Fault in Our Stars) av John Green (Vi grät ikapp… och lärde oss vad symboler är)

Fröken Julie av August Strindberg (NAturalismens praktverk och en studie i Darwins naturliga urval)

På västfronten intet nytt (original Am Westfront nichts neues) av Erich Maria Remarque (Pacifismens manifest – och ändå kom kriget så snart igen…)

Dvärgen av Per Lagerkvist (Ondskan personifierad – en studie i omoral).

Nu var det 1914 av Eyvind Johnson (Självklar – när vi har en nobelpristagare från Boden!)

Förvandlingen ( original Die Verwandlung) av Franz Kafka (Världens bästa långa novell med världens bästa inledningsmening: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.)

Den gamle och havet (original The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. (En mäktig liten roman om en människas kamp.)

Nu i höst läser årskurs 3, NA11, Vägen, av Cormack McCarthy. Snart får vi alla läsa resultaten! Inom kort skall jag i ett inlägg beskriva elevernas uppgifter till romanen.

 

(Texten tidigare införd på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(211)

Mer än att bara läsa en bok

Jag är inte så förtjust i tematiskt upplagda läromedel. Märkligt nog, med tanke på detta, planerar jag nära nog alltid tematiskt och samverkar gärna med andra ämnen, t.ex. historia och religion (företrädesvis med mig själv, det är väldigt enkelt). Jag har också intresserat mig mycket för bedömningsfrågor, vilket bl.a. lett till att jag gärna examinerar flera kunskapskrav i samma större arbetsområde. Mycket skall hinnas med i kurserna i gymnasiet; vissa kurser är därtill mycket korta. Genom att bedömningarna kan omfatta mer än ett kunskapskrav kan elever ges möjlighet att, precis som avsikten med betygssystemet är, bedömas fler än en gång på kunskapskraven innan det är dags för betygsättning.

Boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad lyssnade jag på som ljudbok samma år som den kom ut. Författaren läser själv, vilket inte är så vanligt och kanske inte alls alltid önskvärt, men för just denna roman – baserad på självupplevda händelser – passar det utmärkt. Som svensklärare läser jag alltid skönlitteratur med eleverna framför ögonen; även den mest avancerade roman kan kanske på något sätt bli del av undervisning: ett stycke där miljöbeskrivningen är formidabel, en trovärdig och engagerande dialog, en enda meningsbyggnad, ett expressivt ordval… Självklart är det inte alltid som något jag läser omedelbart går att applicera på undervisningen, men jag är på gott och ont begåvad med gott minne. Asaads bok använde jag i undervisningen första gången för några år sedan i ett ämnesövergripande tema om kultur och identitet, som jag genomförde med mig själv och eleverna i religionskunskap och svenska. Detta läsår har boken kommit till nytta på annat sätt i undervisningen i svenska som andraspråk. Efter en presentation av lite olika böcker av en av våra bibliotekarier valde SVA-eleverna att läsa boken. I detta inlägg skall jag berätta lite om hur vi undervisat kring den, och hur vi inom ramen för läsning av skönlitteratur arbetat med flera syften för svenska som andraspråk:

  • förmågan att kommunicera
  • förmågorna att läsa och reflektera över skönlitteratur och andra texter
  • förmåga att reflektera över den egna språkinlärningen

och i viss mån

  • kunskaper om det svenska språkets uppbyggnad och språkliga normer

Som lärare valde vi romanen främst p.g.a. dess viktiga tema. Anette Franzen som utarbetat ett arbetsmaterial för skolor utifrån boken säger:

Genom att använda Stjärnlösa nätter i undervisningen kan vi samtala om tvångsäktenskap, familjens förväntningar, rättigheter och kulturkrockar utan att det blir privat eftersom vi kan prata om Amár och de andra personerna i boken.

Min kollega och jag jobbar två i klassrummet med ålders- och kursblandade elevgrupper i SVA1, SVA2 och SVA3, vilket betyder att vi aldrig har samma elever i klassrummet samtidigt två gånger samma vecka. Mixen av åldrar, kunskapsnivå och kurskrav är långt ifrån optimal för planeringen, men man får igen mycket av att elevernas erfarenheter skiljer sig mycket åt. Vi har elever från 21 länder.

Förförståelsen är viktig för elever och inte minst för elever med svenska som andraspråk. Att bara kasta sig in i bokläsning utan förberedelse är inte lyckat oavsett elever, förstås. När det gäller SVA så finns tongivande forskning av bl.a. Jim Cummins och Pauline Gibbons, som framhåller vikten av förförståelse för att andraspråkselevers språkutveckling ska bli så gynnsam som möjligt. Att arbeta med bakgrundskunskap och förförståelse i alla ämnen är första delen i cirkelmodellen som består av fyra steg, en modell som kan fungera lika bra för infödda elever som andraspråkselever.

Vi började alltså med förförståelsen: Vem är författaren? Vad skriver han om? För att bilda oss en uppfattning om det läste vi det stora DN-reportaget från 2014 om Arkan Asaad: Arkan Asaad är vår tids profet. Det är en mycket välskriven och engagerande text, som väl representerar genren dagstidningsreportage; en litterär text med fördjupat innehåll och professionella bilder. Artikelförfattaren Ingrid Carlberg levandegör kronologiskt skeendet hon deltagit i: Arkan reser till Vänersborg, Arkan i föreläsningssalen, Arkan berättar om böckernas handling, Arkan träffar sin pappa efteråt. Vi har 1-1 på skolan, dvs. varje elev har varsin dator. Via projektor visade vi texten i förstorad form, läsbar för alla, på storbildsskärmen, samtidigt som eleverna kunde följa med på sina skärmar om de föredrog det. Jag eller min kollega läste högt och vi stannade ganska ofta och resonerade om ord, vad som hände nu och vad som hände då, hur texten hängde samman. En del av eleverna verkade tycka att textens komposition var svår, och det blev nödvändigt att tydligt förklara vad som hände vem och när. För mig, som arbetat med SVA så kort tid, var detta en ögonöppnare: läsförståelsen kan kompliceras av en oväntad komposition, sätt att strukturera text i en genre man inte är väl hemmastadd med. Eftersom vårt primära syfte nu inte var att lära eleverna skriva reportage utan att ge insikter om författaren och det innehåll han behandlade, jobbade vi vidare med artikeln utifrån det innehållsliga i stället för det strukturella. Vad artikelrubriken kan betyda – vår tids profet – uppehöll vi oss en hel del kring. Vi utgick från ett underlag där vi tränade sammanfattning, läsförståelse och förmågan att själv ställa diskussionsfrågor utifrån en text. Beroende på gruppkonstellation arbetade vi lite olika, dels helt lärarlett då eleverna formulerade svar och vi lärare skrev i realtid. Eleverna följde med via storbildsskärmen. I någon grupp jobbade eleverna själva och så resonerade vi utifrån svaren senare.

En lektion innehöll också en genomgång om dagtidningens viktigaste texttyper. För att eleverna aktivt skulle hänga och lära sig begreppen med utlovade jag ett Kahoot-spel som läxförhör på innehållet. Kahoot är ett populärt webbverktyg för frågesport. Det uppskattas av alla, småbarn och vuxna, och är mycket enkelt att använda. Här finns länk till vår frågesport om texttyper.

Sedan lånade alla elever Stjärnlösa nätter. Vi har högläst, samtalat om det vi just läst och arbetat med uppgifter. De flesta lektioner inleddes med att jag högläste några sidor, och därefter läste de elever som ville så långt de ville i form av stafettläsning; en bra högläsningsmetod där elverna själva väljer när och hur mycket de vill läsa. När en elev läst klart och tystnade fortsatte nästa. I stort sett alla elever ville läsa. Några gånger under läsningen gjorde jag halt och så talade vi kort om svåra/nya ord. När vi läst lämpligt långt, ca 15 sidor, diskuterade vi innehållet.

Den första uppgiften till boken hämtade jag ur det eminenta material som Anette Franzén framställt för Länsstyrelsen i Östergötland. Ett mycket bra gratismaterial. I nästa uppgift hämtade jag inspiration från Aidan Chambers, Böckerna inom oss, där han utgår från några grundfrågor: Jag undrar… om det var något du gillade, inte gillade, inte förstod, om du funnit några mönster/kopplingar. Om Chambers bok berättar Charlotta Aspelin bra här. Jag gjorde ett slags protokoll med + för gillade, – för ogillade, Intressant och ? för oklarheter. Kopplingar tog jag inte med. Tanken var att använda det efter varje läsning men det hann vi inte alltid med. Protokollet fungerade bra som utgångspunkt för samtal, men gav också oss lärare insikt i hur eleverna förstått texten och vad de funnit mest intressant. På så sätt kan det användas formativt. I Länsstyrelsens material finns en variant på mitt protokoll.

Den tredje uppgiften genomförde vi mot slutet av bokläsningen. Den är utarbetad av min kollega och syftar till språkträning. Vi har sett att bildspråk kan innebära svårigheter för en del andraspråkselever, vilket också stöds av forskningen, så vi anser att det kan vara meningsfullt att öva på. I övningen får eleverna dels med egna ord förklara liknelser, metaforer och fasta uttryck ur romanen och dels själv finna sådana i boken. Ett annat syfte med uppgiften är att eleverna ser hur en författare aktivt jobbar med bildliga uttryck för att beskriva.

En klassdiskussion lade jag upp så här: Via ett responsverktyg som heter Polleverywhere fick eleverna svara på frågor de konstruerat i tidigare uppgifter, kompletterade med att par av mina. Vissa frågor var av flervalstyp, andra fick de skriva egna svar på. På storbildsskärmen såg vi sedan allas svar och resonerade om dessa. Frågorna finns här.

Den sista uppgiften är en uttalsuppgift. Jag studerar parallellt med arbetet SVA på Lärarlyftet och inspirerades till denna uppgift av min kurs i fonetik. Det är en arbetsuppgift som gymnasieeleverna får göra huvudsakligen som hemläxa. Den kräver inte lärarens medverkan. Jag har spelat in 4,5 minuter av min uppläsning ur ett utdrag ur Stjärnlösa nätter. Uppspelningen har jag lagt upp på Soundcloud. Eleverna skall lyssna på min uppläsning, gärna flera gånger, sedan öva på att läsa texten själva. När de tycker att de nått ett så målspråksenligt uttal som de förmår, så skall de spela in sin textuppläsning och dela den med mig. I samtliga kursplaner för gymnasiekurserna i SVA finns skrivningar om att eleven skall kunna reflektera över sin egen språkinlärning. Sista delen av uppgiften, den viktigaste, är att reflektera över hur resultatet blev. De uppmanas att skriva ner en analys av sitt eget uttal, vad lyckades de bra med, vad bör de jobba med.

Tack vare elevernas stora åldersspridning (16-22 år) och inte minst spännvidden i kulturella bakgrunder har samtalen om bokens stora frågor givit bra resultat. Ganska många elever kände igen många saker utifrån sina egna traditioner och sedvänjor, medan vissa inte alls kunde identifiera sig med problemen boken skildrar. Många ganska intensiva diskussioner blev det. Som slutkläm, och som ett oerhört uppskattat inslag, fick vi till sist besök av Arkan Asaad! Eleverna sammanfattade upplevelsen med: ”Han är grym!” Om det kan man läsa i min förra bloggtext.

(Den som vill ta del av arbetsuppgifterna jag har hänvisat till kan finna den i en Padlet här).

13031330_O_1

 

 

(809)

”Vi måste förstå att hur vi är, är kulturellt.”

Jag bytte jobb i höstas. Nej, jag slutade inte vara lärare men så mycket har förändrats att det under den gångna terminen stundvis känts som ett nytt arbete. Efter att i många år ha undervisat i helklass i tre ämnen på främst naturvetenskapligt program med allt vad det innebär, började jag arbeta som resurslärare i svenska som andraspråk. Parallellt med jobb i skolan studerar jag SVA på halvfart, heldistans, via Högskolan Dalarna.

Vi är två i klassrummet varje lektion. Min kollega är behörig i ämnet, och jag hänger på efter bästa förmåga. Jag försöker snappa upp kunskaper för att lägga till min framtida repertoar, att plocka fram när jag står där ensam en dag.  En stor svårighet – och för mig helt nytt – har varit att anpassa undervisningen till det faktum att vi har heterogena grupper, dvs. vi har elever från olika program och som läser olika SVA-kurser samtidigt i klassrummet. Varje elev har åtminstone två lektionspass i veckan men grupperna är växlande, och det betyder att varje enskild elev möter andra elevkonstellationer vid sin nästa lektion. En sann utmaning för en planeringsnörd som jag, som är van att ha full koll vad gäller allt från övergripande kursplanering till enskilt lektionspass. Andra undervisningsmetoder krävs och mycken tankemöda, för att elevernas lärande skall kunna utvecklas i en organisatorisk lösning som är minst sagt optimal.

Högskolestudier inom Lärarlyftet innebär att får vi göra fältuppgifter som skall utföras i den praktik där vi verkar. I detta blogginlägg tänker jag berätta om ett arbetsområde som vi genomfört under hösten och som kanske kan inspirera andra som undervisar i SVA.

Min första högskolekurs handlade om flerspråkighet och mångkultur i skola och samhälle, där ett s.k. interkulturellt perspektiv är det förordade förhållningssättet. Ett interkulturellt synsätt skiljer sig från ett mångkulturellt dito genom att det senare beskriver ett tillstånd där flera kulturer existerar vid sidan av varandra och ett vi och de andra skapas och vidmakthålls, bland annat genom säråtgärder för de andra. Ett interkulturellt förhållningssätt ses som en process. Avsikten är att se den andre och därigenom förstå oss själva och världen bättre. En bok jag kan rekommendera för fördjupning i ett mycket intressant kunskapsområde är Stier och Sandström Kjellin: Interkulturellt samspel i skolan. Man framhåller bl.a.

”Om man inte har inblick i andra kulturer än sin egen är det svårt att kunna reflektera över sig själv kulturellt.”

Det är följaktligen nödvändigt att dagens lärare besitter interkulturell kompetens för att skapa förutsättningar för interkulturellt lärande hos eleverna. Själv har jag ett självklart intresse för kulturella, historiska och religiösa frågor, som lärare i religion och historia. Om jag inte hade haft det, så hade jag måhända inte alls blivit lärare och i varje fall inte i de här skolämnena. En lärare måste ha ett genuint intresse för sina ämnen för att undervisningen skall fungera på bästa sätt.

Vi har i SVA-grupperna elever från hela 21 länder! Snacka om förutsättningar till interkulturellt samspel! Min uppgift var att skapa en passande planering och genomföra den med eleverna i skolan. Hur – utnyttja dessa resurser i form av elevernas skilda kulturella bakgrunder och erfarenheter för att skapa interkulturellt lärande? Jag funderade och min kollega och jag stötte och blötte ämnets syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. Vad syftar undervisningen till? Vad skall vi bedöma? En planering måste utgå från de kunskapskrav i kursen som kunskapsområdet inriktar sig mot. Man måste alltså planera baklänges. Om planering finns mycket att säga men jag rekommenderar Skolverkets webbkurs i bedömning och betyg, där detta tas upp rätt grundligt. Själv hade jag förmånen att fortbildas under en termin kring dessa frågor av Per Måhl, betygsexpert och en av författarna till böckerna nedan:

 

Per Måhls böcker

Per Måhls böcker

Till sist beslutade vi att arbetsuppgiften främst skulle syfta till att eleverna tränade muntlig framställning och presentationsteknik, tränade förmågorna att sovra bland och sammanställa källor och att göra jämförelser och dra slutsatser. Själva arbetsuppgiften var i korthet formulerad så här:

Du ska ensam eller tillsammans med en kamrat med samma kulturella bakgrund göra en muntlig presentation av något som du tycker är typiskt för din kultur och ditt kulturarv och jämföra med svensk kultur.

När man undervisar andraspråkselever är förförståelsen viktig. Jim Cummins, en av de mer namnkunniga andraspråksforskarna i världen hävdar:

”Våra tidigare kunskaper utgör basen för tolkning av ny information. Ingen är ett oskrivet blad.”  

Vi förberedde och ledde in eleverna i kulturarbetet så här:

  • Kulturbegreppet belystes genom tankekartor
  • Vi gick igenom planeringsmallen
  • Jag visade exempel på enkla filmer om Lucia som jag gjort
  • Vi visade en talmall för redovisningen
  • Vi visade bedömningsmallar.

Jag bad eleverna att i sin presentation av den kulturyttring de valde också göra någon relevant jämförelse med svensk kultur. För vissa elever var detta ganska svårt, för vad är svensk kultur egentligen? Svårigheterna låg också i att finna relevanta jämförelseobjekt. Hur jämför man kamelens betydelse för somaliern med något svenskt? Volvon eller samernas renar? Här hittade eleverna och jag mycket intressanta infallsvinklar för samtal i Per Brinkemos Mellan klan och stat: om somalier i Sverige (2014), som jag läst.

9789175669830_200_mellan-klan-och-stat-somalier-i-sverige

Den kunskap om somalisk kultur som boken givit mig underlättade för mig att stötta eleverna när de skulle finna begrepp och uttryck för den kulturyttring de valt, eftersom mina nyvunna kunskaper och frågor fungerade som stöttning för eleverna att sortera kunskaper och erfarenheter och uttrycka sig språkligt kring detta. Något som gjorde mig lite beklämd var frågan en elev med ursprung i Somalia ställde då jag frågade om klaner: ”Vad är det?” När jag då visade framsidan på boken, där de somaliska klanerna är illustrerade som ett träd, nästan utropade hen: ”Jaså, det!” Det mest självklara för eleven var nämligen något ingen svensk tidigare frågat om under elevens fyra år i Sverige.

En annan diskussion som trots inledande problem ledde till ett utmärkt samtal hade jag med en kurdisk elev. Hen skulle välja kulturyttring och tyckte att det var svårt. Efter en stunds funderande meddelade hen att hen skulle berätta om folkgruppen guti, som enligt hen (och Wikipedia) var det ursprungliga kurdiska folket, samtida med sumererna. Jag invände att en folkgrupps uråldriga historiebeskrivning knappast kan ses som en kulturyttring och frågade hen om hen inte skulle ta något mer typiskt, t.ex. dans.

”Du bara spolar hela min kultur sådär, och säger att jag ska ta dans i stället!”

Blev elevens svar.

Efter en kort stunds eftertanke insåg historieläraren i mig hur jag borde tolka elevens irritation. Vad kan vara kulturellt viktigare för ett stort folk utan land än den långa gemensamma historien – alltså kulturen – identiteten?! Den ville jag reducera till dans…

För mig som svensk bosatt i en nation som aldrig varit ockuperad och inte i krig på 200 år är inte den svenska historien så självklart viktig, just därför att den är självklar. Man kanske kan kalla mitt sätt att tänka initialt för etnocentriskt. Jag förklarade för eleven att jag var ledsen och att hens reaktion fått mig att tänka.

Vi fick alla ta del av många intressanta redovisningar av länder och kulturyttringar. Vi lärde oss om thailändskt, persiskt och filippinskt nyår, hur afghanska mattor knyts, varför Somalia har en blå flagga med stjärna på, om konfucianismen, burmesiska myter, varför Kayanfolkets kvinnor traditionellt bär halsringar, som ser ut att förlänga deras halsar, om hur det är att leva i ett flyktingläger, om Somalias kameler, traditionell afghansk musik, tjeckisk arkitektur och mycket mera. Eleverna jämförde det svenska nyårsfirandet med sina och intressanta diskussioner tog fart. Avsikten med det interkulturella förhållningssättet är ju är att se den andre och därigenom förstå vår egen kultur, vilka vi är och att hur vi är, är kulturellt betingat. Skillnader skall ses som en tillgång. Samtidigt är det värdefullt att man görs medveten om sina egna värderingar och sin kulturella bakgrund och att kulturer ständigt förändras och omförhandlas. Kulturer är inte statiska. De förändras – vare sig man vill det eller inte.

 

Kayan-kvinna med halsringar By Steve Evans (http://www.flickr.com/photos/babasteve/351227116/) [CC BY 2.0) via Wikimedia Commons

 

 

(1305)

Mitt digitala liv

Mitt digitala liv

 

Jag har alltid gillat ny teknik. I viss mån är jag en tekniknörd, faktiskt. I vårt hushåll finns massor med elektriska apparater; inte alla används flitigt, och mycket plats tar de i skåp och lådor. Det senaste inköpet var en rätt medioker knivslipare för de keramiska knivarna. Vi har hushållsassistent, popcorn-maskin (som inköptes redan på tidigt 80-tal – då mycket sällsynt i affärerna), glassmaskin, eltandborstar, flera olika hårvårdsapparater och rak-dito, självklart en elektrisk fönsterputsmaskin från Kärcher och två olika elektroniska febertermometrar… Ja, ni fattar. Det enda jag var sen med att skaffa var en mobiltelefon. Ringa kunde jag göra från de stationära telefonerna, eller hur? Men så kom de smarta telefonerna! Då blev mobilen plötsligt intressant, för med en smartphone kunde jag göra så mycket mer än att ringa, och främst: jag kunde använda internet. Vägen till att använda en telefon som surfmaskin på internet hade varit lång.

Året var 1991 – året då jag köpte min första dator. För mig känns inte 1991 särskilt avlägset, egentligen. Fast det är klart: jag var ännu ganska ung, nygift, hade inga barn, jobbade alltjämt på högstadiet och hade som sagt ingen mobiltelefon. Men jag hade lyckats utbilda mig till ämneslärare – utan dator men med elektrisk skrivmaskin – och jag hade bilat i USA vid ett par tillfällen utan GPS och Google Maps. Hur klarade man sig? Hur besvärligt måste inte livet ha varit? Dessa frågor ställer sig ibland ungdomar (elever och ens egna barn) när man berättar för dem. För dem som är unga idag förstår jag hur trist, krångligt och andefattigt livet som ung på 1980-talet måste te sig. Fast det var det ju inte… Och ändå. Vem vill gå tillbaka till tiden före internet?

År 1993 fick min familj vårt första Internetabonnemang – AOL (America Online) var leverantören, och bara det känns väl lite skoj: Amerika i Sverige. Uppkopplingen var via telefonmodem, 14 400 bps (bits per second!), så bilder laddade mycket låååångsamt eller inte alls. Vår första mejlkorrespondens hade vi med Peter Englund, Svenska akademiens nuvarande ständige sekreterare, som var den ende vi kände som hade e-post. Vi skrev vår e-postadress i mejlet, för säkerhets skull. ”Ni behöver inte skriva er e-postadress i meddelandet – den ser mottagaren”, blev responsen.

Idag, 2014, kan man studera helt utan att fysiskt besöka ett lärosäte. Just idag genomförde jag mitt andra digitala seminarium i SVA (svenska som andraspråk) för lärare. Via Adobe Connect kunde vi se varandra, samtala och ta del av presentationer. Lätt och smidigt. Jag säger inte att jag hade velat byta ut mina år som ung student i studentkorridor mot heldistansstudier om det varit möjligt men för lite mognare studenter som jag själv är detta en fantastisk möjlighet. Inte alla har möjlighet att studera långväga hemifrån p.g.a. familj och arbete. Med teknikens hjälp blir utsikterna till att fler kan satsa på högskolestudier större, och det är förstås helt rätt ur ett demokratiskt perspektiv.

C64c_system-300x239

En klassisk Commodore C64… Någon som minns? By Bill Bertram (Own work) [CC-BY-SA-2.5 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5)], via Wikimedia Commons.

Ibland tror jag att jag är en så stark förespråkare för den digitala tekniken just därför att jag varit ung i en annan tid (Jösses, det låter faktiskt som om det var på stenåldern!), då man fick växla till sig massor med mynt när man skulle ringa från en public phone i utlandet, då man gick till resebyrån för att beställa sina flygbiljetter och när man målade tjockt vitt med Tippex då man skrivit fel för femtielfte gången i uppsatsen som skulle lämnas in (notera lämnas, inte mejlas eller delas). Allt var inte bättre förr. I varje fall inte smidigare. Men även om jag är förtjust i att använda teknik som underlättar och gör vissa saker så mycket roligare kan jag inte säga att jag på något sätt är en super-IT-lärare ännu. Jag har däremot lärt mig mycket de två-tre senaste åren och jag får så många goda tips av mina Twitter-kolleger. Många av dem gör så mycket mer avancerade saker än jag. Snart delas Guldäpplet ut till den lärare som i år utvecklat skolan mest med IT. Just i år är kampen nog särskilt hård för så många skickliga lärare var nominerade och bland dem har man valt ut tre finalister. Min gissning är att guldäpplet tas hem av Karin Nygårds som lär mellanstadieelever programmera. Läs om henne och Geek Girl Mini här.

Lärare som Karin som gör imponerande saker med teknik och datorer kan nog också verka lite skrämmande. Ja, inte som personer förstås utan för vad de gör med elever. Det är lätt att tänka: men jag då, jag kan ju inget av det där?! Är jag då en kass pedagog?

Många lärare är trygga i sin roll att vara bäst i klassrummet, bäst i ämnet. När tekniken kommer in i form av bärbara datorer, plattor och allehanda mjukvaror som appar och program kan säkert en del lärare känna sig otillräckliga, kanske särskilt vi lite äldre som inte är födda digital citizens som våra elever. Men det viktigast är faktiskt att våga. Lär tillsammans med eleverna! Många av eleverna är faktiskt inte duktiga på att använda skolrelaterade program och appar, trot eller ej. Vissa har inte använt Google Drive eller andra molntjänster, vissa vet inte hur man lägger till tillägg i Chrome eller Firefox. Häromdagen fick jag hjälpa en elev att skicka ett mejl via Gmail. Eleverna är snabba på tangenterna och de vet hur man laddar ner och spelar diverse spel, men de har inte haft anledning att lära sig finesserna i Google Docs, skicka enkäter via Google Formulär eller behövt lära sig kuratera digitalt material. Faktum är att de inte alltid är särskilt intresserade heller, att lära sig nytt. Men de måste, menar jag. Vi kommer inte att få tillbaka till tiden före datorerna och internet, åtminstone inte om vi inte tror på världens undergång och totala förintelse. I stället är det vår uppgift att lära eleverna att smidigt, integrerat, ansvarsfullt och gärna på ett roligt sätt införliva den digitala tekniken i studierna precis som i livet. Den kommer inte att försvinna.

Några enkla IKT-tips för nybörjaren:

  • Sluta använda Internet Explorer. Chrome används numera av de flesta i världen och till Chrome finns så praktiska tillägg och appar som man har glädje av på många sätt. Chrome är synkad med hela Google Drive, där du kan lagra upp till 15 GB utan kostnad. Som reserv har du Mozilla Firefox eller Safari (om du använder Mac).
  • Skaffa dig en Gmail-adress för att få tillgång till GD. Kolla på några av alla fina hjälpfilmer som finns på Youtube och lär dig grunderna i GD. Det är bra att ha flera e-postadresser. Du behöver dem på nätet. Själv har jag en Gmail-läraradress och en mer personlig.
  • Samla allt trevligt du finner på nätet i något av alla fina och för detta ändamål ämnade verktyg, s.k. kurateringsverktyg. Man kan kalla dem för ett slags lättillgänglig digitala bokmärkessamlingar. Jag gillar bäst Pearltrees men andra bra är Pinterest (blir himla snyggt då det är mer bildorienterat), Scoop.it där jag samlar artiklar, List.ly och Pocket. Även Diigo är ypperligt: där sparar jag anteckningar och klipp. Diigo kan användas för att göra noteringar av olika slag i PDF-filer. Mycket användbart. Via Packrati.us kopplat till Diigo kan jag utan extra åtgärder automatiskt spara allt jag favoritmarkerat i Twitter. Mycket smart!
  • Kolla upp några av de vanligaste och mest lättanvända verktygen för klassrummet. Pröva t.ex. Mentimeter där du lätt kan förbereda några frågor till eleverna som sammanfattar lektionen eller ger dem chansen att tycka till. Andra jätteroliga och användbara verktyg är Kahoot, där du kan förbereda frågor till en riktig tävling, Socrative, som också har en inbyggd tävlingsfunktion, quiz och exit tickets.
  • Pröva några slumpverktyg, alltid uppskattade av elever. Med Random Picker och Random Name Generator och en annan kul med en kamel kan du enkelt slumpa namn. En favorit när man ofta jobbar med grupper är Team Maker, där eleverna kan få tillhöra grupperna bilmärken, dinosaurier, grekiska gudar m.fl. Praktiskt: bara benämna dem som Zeus-gruppen t.ex.
  • Skaffa dig en bra RSS-läsare eller feed reader på engelska. Min absoluta favorit är Feedly. I Feedly samlar jag alla bloggar som jag prenumererar på, utländska och svenska, samt andra sidor som ofta uppdateras som Skolverkets. Jag kan sedan när jag vill läsa inläggen och spara och dela dem om jag vill. Feedly är liksom en tidning med artiklarna (blogginläggen) samlade på ett överskådligt och snyggt sätt. Nedan visar jag Feedly.

 

 

 

 

(466)

Att omvärdera ett första intryck, del 1

Du står inför ett möte med en person som du vet kommer att vara viktig för dig. Det kan vara din partners förälder, en ny chef, ditt lags nya tränare eller din nya lärare. Du fantiserar om hur hen skall se ut, hur rösten skall låta, hur det skall kännas när ni möts. Vad blir det första du kommer att lägga märke till? Tänk om hen verkar… ?! Du funderar över om ni skall komma väl överens, ja, kort sagt om du kommer att tycka om hen. Kanske känner du dig lite nervös. Vi ställs inför den här typen av möten då och då. Ofta är de planerade i förväg – desto mer tid att tänka! – andra sker mer spontant, och du kanske inte ens inser personens betydelse för dig framgent just då.

I dagarna kommer massor av nya elever till skolan; vissa för första gången någonsin, andra till sitt sista läsår. Många av dem möter flera nya betydelsefulla personer dessa dagar. Kanske är du en av dem som möter upp? Hur gör du för att det första mötet skall bli en positiv erfarenhet för dina nya elever?

Som gymnasielärare träffar man under ett lärarliv ofattbart många elever. Jag har aldrig räknat hur många ungdomar jag faktiskt mött genom åren, men i mitt fall handlar det om tusentals! Det är inte ovanligt att en ämneslärare på gymnasiet undervisar 150-200 elever under ett enda läsår. Tänker man lite djupare över detta är det ganska skrämmande fakta. Som lärare är vi skyldiga att se varje elevs behov, bedöma dem så korrekt och rättvist vi någonsin kan och skapa en fungerande relation till var och en – om vi vill att undervisningen skall bli optimal. Jag är säker på att det är vad alla lärare önskar. Vi vill att eleverna lär sig mycket. Vi vill att de intresserar sig för sitt eget lärande och att kunskapstörsten växer hela tiden. Vi vill inte minst att de lär sig hur de skall göra när de – utan en lärare – vill lära sig ännu mera. Idag uttrycks detta ofta med orden: eleven skall äga sitt lärande. Och det är förstås inte bara att googla!

Hur tänker vi lärare när ett nytt läsår börjar? Självklart är vi olika, men de flesta grunnar nog lite på vilka nya ungdomar vi skall träffa ett par gånger i veckan eller mera under ett helt år. Och de allra flesta av oss vill förvisso att det första mötet med den nya klassen eller grupperna skall gå smidigt. Att jobba som lärare är att skapa lärande relationer, elever emellan och mellan lärare och elever. Mitt uppdrag är att skapa förutsättningarna för lärande hos alla elever. Skollagen skriver i tredje paragrafen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Fungerar inte relationerna i klassrummet bra, sker knappast särskilt mycket lärande. Det första intrycket är oerhört viktigt! Måhända viktigare än vi lärare kan förstå; vi har ju träffat så många elever. Men begrunda saken lite djupare: eleven, bland alla de andra som sitter där, möter dig, och ofta också sina nya klasskamrater, för första gången. Är det första året på gymnasiet kanske hen inte känner någon enda annan elev i klassen. Läraren som möter upp i klassrummet skall utgöra en trygghet och lotsen för den enskilda eleven att just i ditt ämne få lust att lära och utvecklas efter sina förutsättningar så långt som möjligt. Det är du som har ansvaret för det. Det känns lite skrämmande när du tänker efter? Det är ett tungt och viktigt ansvar.

Skapa relationer till dina elever! Det låter som en självklarhet, något helt grundläggande, men det kan vara nog så grannlaga. Jag menar att du måste jobba på det från första stund, i det första mötet. Det finns bara ett första intryck. Man kan säkert göra den första lektionen på lika många sätt som det finns lärare, och jag tänker berätta hur jag brukar göra min första lektion i en grupp. Det är inget märkvärdigt, kräver nästan inga förberedelser, men för mig brukar det fungera varje gång. Läs mitt nästa inlägg som kommer i helgen så skall jag förklara mer ingående!

(405)