En modern klassiker?

Vad gör en roman till en klassiker? Frågan är inte ny och det är inte heller debatten kring vad vi lärare låter eleverna läsa i skolan. Skall vi ha en litterär kanon över klassiker som elever i grundskola och gymnasium skall läsa och ta till sig (låt vara i olika mån) under sina tolv år i svensk skola?

I Danmark beslutades 2006 att en Kulturkanon skulle skapas, vilken förutom kända skönlitterära verk som Ebbe Skammelsson och Den lille havfrue också innehåller verk från andra konstkategorier, t.ex. bildkonst, film och musik. Beslutet föregicks av intensiv debatt och kritik från många håll. Också i Sverige har ämnet diskuterats; också i Sverige har åsikterna skiftat. Mest aktiv var debatten om en kulturkanon i samband med det danska införandet, men då och då väcks den till liv igen, nu senast av Kristdemokraterna i somras i Almedalen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet  skriver Qaisar Mahmoud och Magnus Persson:

En annan fördel med KD:s utspel är den starka kopplingen som görs mellan kanon och läsning. Att tänka sig att kanoniserade verk skulle vara särskilt lämpade som verktyg för att vända de nedåtgående kurvorna vad gäller barns och ungdomars läsintresse och läsförmåga är möjligen naivt, men de kan onekligen fungera som en närmast outtömlig resurs av språklig fantasi, komplexitet och variationsrikedom. Att fokusera vissa verk för deras unika språk – litteraturens råmaterial – och inte för deras påstått unika nationella värden, skulle verkligen innebära ett välgörande perspektivskifte.

Något beslut likt det i Danmark har inte kommit. Möjligen får debatten åter nytt bränsle nu efter debaclet i senaste internationella Pisa-undersökningen, där svenska femtonåringar uppvisar dåliga resultat i läsförståelse (och matematik och naturvetenskap). Men givetvis är frågan om varför svenska tonåringar läser allt sämre mycket komplex, och den låter sig inte enkelt förklaras med avsaknad av litterär kanon.

PISA undersöker viktiga kunskaper – inte tu tal om annat. PISA visar på stora brister i våra elevers kunnande inom tre viktiga områden – det råder det inget tvivel om. Men för att nyansera eländesbeskrivningen av kunskapsbristerna hos våra svenska elever  behöver vi också framhålla sådant som eleverna verkligen är duktiga på. Dit hör engelska, samhällskunskap och debatt- och argumentationsteknik. Nog så centrala kunskaper i en snabbt föränderlig värld, eller hur?

I gymnasieskolans kursplaner i svenska läggs stort fokus på kunskaper i argumentation, den retoriska arbetsprocessen, analys av argumentation och retoriska verkningsmedel. Argumentation i muntlig och skriftlig form skall förekomma i alla tre svenskkurserna. I ett demokratiskt samhälle är självfallet dessa kunskaper väsentliga. Vi måste kunna tala övertygande för vår sak, skriva en apell till försvar för något vi tror på och inte minst kunna analysera argumenten i den politiska debatten för att fatta egna beslut grundade på fakta och övertygelse. Vi arbetar därför med argumentation på olika sätt under elevernas tre gymnasieår.

I årskurs 1 har vi detta läsår kombinerat litterärt arbete med argumentation. Vi har resonerat om vad som kan utmärka en klassiker, och eleverna har valt varsin roman med utgångspunkt att lägga fram sina skäl för att romanen är – eller inte är – en modern klassiker. Inom kort kommer NA13 på Björknäsgymnasiet att delge alla våra bloggläsare sina synpunkter. Läs elevernas inlägg, kommentera gärna! Vi ser fram emot debatt!

/Annki, svensklärare NA

  1. Just nu läser jag Och bergen svarade av den bästsäljande författaren Khaled Hosseini. Om den blir en modern klassiker kan jag svara på när jag läst ut den!

Uppdatering 2014-01-19: Nix. Det var ingen blivande klassiker.

(Inlägget är tidigare infört på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(209)

Att välja litterära texter och följa upp

När vi skall läsa skönlitteratur i skolan föredrar jag att låta alla elever i klassen läsa samma skönlitterära text. Anledningarna är flera:

I skolan bör man läsa sådant som man annars inte hade hittat eller valt att läsa själv. Det man vet att man gillar läser man hursomhelst. Min uppgift som svensklärare är att ge alternativ. Min skyldighet är att ta upp centrala verk ur litteraturens historia, från skilda tider och kulturer och skrivna av såväl män som kvinnor. Min undervisning skall enligt ämnesplanen i svenska ge eleverna förutsättningar att utveckla bl.a.

Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman, och väljer jag ett drama finns annat att ta ställning till.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Tre till fem skönlitterära verk: det finns sällan plats för fler i elevernas planering.

Vilka fler övervägande gör jag när jag väljer bok?

Boken måste ha rimlig längd, alltså inte vara för lång. Två hundra till tre hundra sidor är perfekt men upp till fyrahundrafemtio kan gå, sällan längre.

Det är bra om boken finns tillgänglig i en lättläst form och/eller som ljudbok. Den måste finnas att köpa. Klassiker går för det mesta lätt att få tag på liksom nyutgivna bästsäljande böcker. Annat kan det vara svårare med. Våra skickliga och hjälpsamma skolbibliotekarier såg till att få fram femton exemplar av Cormack McCarthys roman Vägen nyligen, som märkligt nog inte finns att köpa.  Folkbiblioteken i Norrbotten hjälpte till!

Viktigt är att boken är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning på något plan också för de mest läsvana eleverna men inte så svår så att inte alla i en elevgrupp skall kunna ta till sig innehåll och språk, låt vara olika snabbt och olika djupt.

Jag måste också ta hänsyn till vad vi läst tidigare. Boken bör fungera som progression, det vill säga utveckla läsförmågan.

Men det viktigaste är att läsningen skapar något slags mervärde i betydelsen att ge något utöver några timmars underhållning (eller förvisso för vissa – läsplåga). Att alla elever älskar boken är inte nödvändigt – då kan resonemangen bli ganska platta – men att texten griper tag, att alla engageras i någon mån, på olika sätt utifrån olika referensramar och läserfarenheter, är viktigt för att läsningen skall leda vidare.

Nästan all litteratur – skönlitteratur och sakprosa – kan ges nya dimensioner och förståelsen kan fördjupas om texten ventileras, gärna strukturerat, men också helt spontant, några läsare emellan. För tänk efter: Nog har det hänt att du läst samma bok eller gått på samma film som någon annan rekommenderat, eller hur? När ni pratat om den senare har säkert era åsikter i vissa avseenden varierat, och kanske har du därigenom kommit på något du inte funderat över innan. Det ger din tolkning nya infallsvinklar att förkasta eller ta till dig.

I skolan skall förutsättningar ges för alla att fördjupa sin läsförståelse och lära sig att tolka skönlitteratur. Men om alla elever alltid läser olika böcker är det svårare; det saknas en gemensam utgångspunkt. Olika texter som läses inom ett tema kan emellertid fungera bra, om uppgiften är bra.

Hur kan vi arbeta kring texten för att jag skall kunna bedöma det jag tänkt mig?

Som lärare måste jag  ha en tydlig plan över hur läsningen skall följas upp och bedömas. Den måste givetvis vara genomarbetad innan eleverna får information om uppgiften och examination.  Att eleverna förstår vad som förväntas av dem och hur de kan uppnå ett bra resultat är enligt forskningen avgörande för hur de kommer att lyckas.

Oftast kombinerar jag någon form av samtal med en skriftlig uppgift. Avsikten med det är att ge alla elever möjlighet att komma mest till sin rätt; vissa gör det bättre muntligt, andra skriftligt. En annan fördel är att det ena kan förbereda inför det andra. Har eleverna först fått samtala om det de läst kan de dra nytta av egna och andras tankegångar och använda detta i skrivandet. Det fungerar också tvärtom.

Hur arbetar vi med det lästa skriftligt?

Skrivuppgifternas karaktär skiftar utifrån syftet men vi arbetar numera alltid med kamratrespons. Relevant forskning visar att man lär sig mycket av att lära andra. När man tar del av och ger förslag till förbättringar, förbättrar det även ens eget skrivande. Det är det egna tänkandet kring skrivande som sedan kan återverka positivt när man skriver själv. Det betyder faktiskt att ju mer man anstränger sig att hjälpa och förklara för kamraterna hur de kan utveckla sina texter, desto bättre kommer man själv att skriva! All undervisning handlar i grunden om att lära sig hur man lär sig själv, att veta vad man skall ta sig för när man inte vet – kort sagt: ta ansvar för sitt eget lärande. Att lära sig att ge och ta emot och konstruktivt använda feedback är viktigt i sammanhanget.

När det gäller min lärarfeedback brukar jag ge den när skrivandet är avslutat och bedömt. Då är den mindre gynnsam för eleven säger pedagogisk forskning. Jag planerar nu att gå in i ett tidigare skede och ge kortfattad återkoppling som kan komplettera kamraternas innan texten skall lämnas in/publiceras för att bedömningen skall bli formativ.

Att arbeta med kamaratrespons underlättas – som så mycket annat – av dagens moderna teknik. Vi jobbar med Wikispace och Google docs. Via Google docs kan eleverna dela sina texter med varandra och med mig. Jag kan enkelt följa arbetet, vem som ger kommentarer och hur och jag kan själv gå in och ge synpunkter. Jag har tidigare kommenterat digitalt i Word, och visst, det går också, men Google docs är ännu smidigare. Att använda IT i undervisningen gör också feedback roligare!

Några av de skönlitterära verk vi arbetat med de senaste åren i mina naturvetargrupper är följande:

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Oj, vad vi norrbottningar känner igen oss!)

Dödssynden (original To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (Finns bättre moraliskt föredöme i litteraturen än pappa Atticus Finch?!)

Kung Oidipus av Sofokles (Oidipus-komplex och hybris-motiv i den mest klassiska av tragedier )

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (En släktsaga i krigets skugga.)

Förr eller senare exploderar jag (original The Fault in Our Stars) av John Green (Vi grät ikapp… och lärde oss vad symboler är)

Fröken Julie av August Strindberg (NAturalismens praktverk och en studie i Darwins naturliga urval)

På västfronten intet nytt (original Am Westfront nichts neues) av Erich Maria Remarque (Pacifismens manifest – och ändå kom kriget så snart igen…)

Dvärgen av Per Lagerkvist (Ondskan personifierad – en studie i omoral).

Nu var det 1914 av Eyvind Johnson (Självklar – när vi har en nobelpristagare från Boden!)

Förvandlingen ( original Die Verwandlung) av Franz Kafka (Världens bästa långa novell med världens bästa inledningsmening: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.)

Den gamle och havet (original The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. (En mäktig liten roman om en människas kamp.)

Nu i höst läser årskurs 3, NA11, Vägen, av Cormack McCarthy. Snart får vi alla läsa resultaten! Inom kort skall jag i ett inlägg beskriva elevernas uppgifter till romanen.

 

(Texten tidigare införd på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(218)