Kvinnoliv i världen, del 2

I det förra inlägget beskrev jag syftet och planeringen av temat Kvinnoliv i världen. Jag tog också upp hur vi arbetade med en längre dagstidningsartikel om #Metoo.  De övriga artiklarna i arbetsområdet, som alla tre handlade om skönhetsideal i samtiden, bearbetade vi på ett annat sätt. Jag har kommit att uppskatta Venn-diagram i undervisningen, eftersom de är så användbara för jämförelser. Min grupp i SVASVA2 består huvudsakligen av elever från NA och TE, och de har dessutom kommit i kontakt med Venn-diagram i matematiken. Den här gången använde jag ett Venn-diagram för att eleverna skulle se likheter och skillnader mellan de tre artiklarna på samma tema.

Jag gjorde i ordning en diskussionsuppgift att utgå ifrån efter läsningen av artiklarna. Eleverna läste dem tyst i klassrummet. De tre artiklarna är betydligt kortare och enklare än artikeln om #metoo. Jag utgick från att diskussionen om innehållet skulle hjälpa dem att reda ut eventuella svårigheter eller oklarheter. Eftersom jag har få elever i mina grupper kan jag själv delta i de flesta samtal och diskussioner. Det visade sig fungera bra att utgå från de förberedda frågorna för att få tydligare grepp på innehållet i texterna. Vi sammanställde sedan Venn-diagrammen tillsammans med likheter och skillnader mellan artiklarna avseende skönhetsnormer och konsekvenser därav för kvinnor. Jag gillar verkligen Venn-jämförelserna, därför att det blir ett visuellt stöd för tankarna, ett sätt att överskådligt sortera. Eftersom vi hade tre artiklar använde vi förstås ett tredelat diagram. Det vanliga med två cirklar kan vara bra att börja med om eleverna inte testat förut.

By Elecbullet [Public domain], via Wikimedia Commons

När vi kommit ungefär så här långt blev det dags att presentera skrivuppgiften. Eleverna visste förstås att vi skulle skriva som en del av tema-arbetet men inte vilken texttyp. Min idé redan i det tidiga planeringsstadiet var att vi gemensamt skulle läsa boken Flätan och att också den skulle ingå i PM-skrivande utifrån en given frågeställning. Artiklarna och filmerna var tänkta som valbart stoff för den PM-uppgift jag konstruerade. Detta skulle bli deras första PM; min förhoppning var att vi därmed skulle ha testat formellt skrivande, redan före höstterminen i årskurs tre. Jag hoppades på att få texter att utgå i från i undervisningen, inte några perfekta alster. Som alla vet, som bedömt NP i SV3/SVA3, så är PM knappast lätt för några gymnasieelever, och mycket svårt för ganska många. Jag ville därför starta tidigt för att om möjligt reducera antalet övningar i PM-skrivande i SVASVA3 till förmån för litteraturläsning.

Så blev det dags för boksamtal om Flätan. Vi använder vanligen 80 minuter till dem, och det blir sällan tid över. Elevantalet brukar vara 5-6 per grupp. Jag deltar alltid själv aktivt, och som jag skrev kan jag göra det tack vare små elevgrupper. Jag brukar låta eleverna fokusera på olika saker vid samtalen för att ha chansen att fördjupa samtalet. Ibland har vi två samtal, ett efter ungefär halva boken, men denna gång fick jag av tidsbrist nöja mig med ett. Den här gången valde jag att låta eleverna förbereda ett Venn-diagram med koncentration på de tre kvinnornas arbeten och en personkaraktärisering av valfri kvinna utifrån en schematisk modell. Eftersom kvinnornas arbetsliv får stor plats i romanen, kom våra diskussioner att inrikta sig kring detta. Bland många saker som kom upp samtalade vi länge om huruvida vi uppfattade boken som feministisk eller som en beskrivning utifrån olika klassperspektiv. Vi diskuterade också om den cancersjuka karriärkvinnan Sarahs val att dölja sin sjukdom för advokatbyråns medarbetare berodde på att hon var kvinna, och om en man skulle gjort likadant i samma situation. Jag behöver säkert inte förklara att vi hade väldigt spännande och engagerade samtal! En viktig skrivning i syftestexten i ämnesplanen för SVA tycker jag att detta arbetsområde väl har uppfyllt:

I undervisningen ska eleverna få rikligt med tillfällen att möta, producera och analysera muntligt och skriftligt språk. Skönlitteratur, texter av olika slag, film och andra medier ska användas som källa till insikter om andras erfarenheter, tankar och föreställningsvärldar, och för att ge eleverna en möjlighet att utveckla ett varierat och nyanserat språk. Innehållet ska väljas så att elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper tas till vara.

PM-skrivande ges nog i många lärares planering stor plats i det begränsade utrymme som kurstiden medger i årskurs tre, eftersom NP testar just denna texttyp. I NP i SV3/SVA3 används ett texthäfte med varierade sakprosatexter, men inga skönlitterära genrer finns representerade. Då syftet med NP är att testa vetenskapligt skrivande är detta förstås förståeligt, men jag ville i min PM-uppgift att eleverna skulle få möjlighet att använda romanen som källa. De var ju väl förtrogna med den efter vårt boksamtal. I efterhand är jag inte så säker på att det var ett bra val. Det är svårt att reducera handlingen och de skönlitterära verkningsmedlen i en roman till att besvara en frågeställning i en utredande text. Dessutom är det svårt för den ovane att förhålla sig objektiv till en fiktiv skönlitterär text; det generaliserande förhållningssättet som behövs, för att inte fastna i ovidkommande detaljer, är en färdighet som tränas upp och kräver mycket läsning. Jag ska därför inte ta med romanen i PM-skrivandet nästa gång. För mig bekräftar några elevers svårigheter att förhålla sig sakliga till boken också att de PM-uppgifter som NP erbjuder och de kunskaper och färdigheter NP testar, är svåra att med samma krav på kvalitet konstruera för den enskilde läraren.

Hur kan jag då sammanfatta resultatet av arbetet med Kvinnoliv i världen? Elevutvärderingen är inte klar,

By רונאלדיניו המלך [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], from Wikimedia Commons

men själv är jag så pass nöjd med arbetsområdets upplägg att jag gärna upprepar det ett annat läsår, med undantaget då att slopa romanen som källmaterial i PM-uppgiften. Däremot fungerar den utmärkt som diskussionsunderlag. Att tala om och verka för kvinnors lika rättigheter torde dessvärre fortsatt behövas i alla samhällen på jorden. Det, om något, har vi lärt oss av detta tema-arbete.

(78)

Kampen med återkopplingen, del 1

Minns någon de här symbolerna? Jag skulle tro att de är rätt okända eller i varje fall oanvända av svensklärare idag. Kanske förekommer korrekturtecken som dessa ännu inom förlagsbranschen, men det vet jag inget om.

Nationalencyklopedin, korrektur. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/korrektur (hämtad 2015-09-02)

Nationalencyklopedin, korrektur. http://www.ne.se/uppslagsverk/ encyklopedi/lång/korrektur

 

När jag började jobba som svensklärare fanns fortfarande de där kryptiska korrigeringsmarkeringarna, och de användes med rödpenna i elevernas texter. De började förvisso bli inaktuella men försvann nog inte förrän skrivprocessmetodiken slog igenom på tidigt 1990-tal. Som ny och ung svensklärare funderade jag lite på värdet av att försöka lära eleverna vad krumelurerna betydde, så att de skulle kunna förstå något av min skriftliga respons på deras inlämnade texter. När jag 1991 läste 5 hp (motsvarande 7,5 hp enligt dagens system) i skrivprocessmetodik fick jag äntligen gott stöd för att slopa dem helt. Det ansågs nämligen bättre och mer utvecklande att skriva frågor i kanten till eleverna, som skulle leda dem till att självständigt ge akt på och ändra en felaktig formulering. Därtill kom uppmaningen att ge glada tillrop i marginalen när eleverna formulerat sig bra, klarat en svår meningsbyggnad etc.

Vi råddes att i stället för att skriva Skärmavbild 2015-09-04 kl. 18.17.11i marginalen skriva t.ex  Skiljetecken?  Eller en rekommendation som Kolla om du kan välja ett mer passande skiljetecken här! På så sätt skulle eleverna känna att texten verkligen var deras och att lärarens återkoppling inte var en korrektion utan syftade till att ge alternativ. Pennan borde vara blyerts och inte röd. I stället för att rätta alla fel gavs vi lärare rådet att göra det selektivt, för att inte i onödan skada elevernas självförtroende. Ett snällt sätt att rätta jämfört med de hårda kriarättningarna med krumelurer.

Viktigare ändå med skrivprocessen, bl.a. presenterad i Siv Strömquists bok Skrivprocessen från 1988, var att eleverna skulle medvetandegöras om vinsterna med omarbetning av texter. Mig veterligen var detta första gången som kamratrespons blev en viktig komponent i undervisningen. Eleverna skulle tycka till om varandras utkast och eleverna arbetade i gensvarsgrupper. Vi lärare skulle nogsamt se till att elevresponsen var positiv och frågeinriktad genom att träna dem i att välja ut ”guldkorn” och ställa frågor på utkasten. Eleverna läste sina egna alster högt och kamraterna som gav gensvar lyssnade utan att störa. I ett senare skede skulle textens form bearbetas och då läste eleverna texterna tillsammans. I samband med språkgranskningen kunde man med fördel använda checklistor.

Den slutliga fasen i en skrivprocessomgång var publiceringen. Detta innebar oftast att eleverna samlades i helklass eller större grupper och slutprodukterna, de färdiga texterna, höglästes. Ambitiösa lärare kunde kopiera och sammanställa till små kompendier.

I början av 1990-talet handlade all bearbetning givetvis om handskrivna texter. Jag köpte min egen första dator 1992 och 1-1 var mycket långt borta. På den tiden arbetade jag på högstadiet och den feedback-revolution som digitaliseringen kom att medföra för mig som lärare i den formativa skrivprocessen kunde jag förstås inte drömma om då.

Eleverna gillade skrivprocessen, åtminstone flertalet. Det var ett nytt sätt att arbeta med skrivande som de tyckte var roligt. Att det påtagligt gick att se att utkasten blev längre och bättre gladde dem. Men arbetet med bearbetningarna uppskattades inte. Metoden upplevdes nog bra av de flesta lärare som prövade, men tidsåtgången för de olika faserna kom att avskräcka många från att ta arbetssättet till sig. Att rätta slutprodukten på ett mer elevtillvänt sätt med frågor och goda råd visade sig ganska tidsödande också. Slutprodukten såg vi dessutom verkligen som slutgiltig.

Idag vet vi bl.a. via Dylan Wiliams forskning att feedback bör generera mer arbete för eleverna än för läraren. Kanske var det egentligen också tanken med skrivprocessmetodiken, men jag begrep det i så fall aldrig. Jag skrev massor av Bra! Snygg formulering!  Kan du uttrycka detta på ett tydligare sätt? Kolla meningsbyggnaden här!  Idag låter det lite naivt: Vaddå bra? Varför är formuleringen snygg? Vad i meningsbyggnaden skall jag kolla? Eleverna fick egentligen inte mycket hjälp av mina nogsamt nedskrivna kommentarer – med blyerts och för hand. Vi jobbade nämligen inte med exempel att ta lärdom ifrån, härma och förbättra. Varför inte? Vi lärare tyckte nog att det var ett slags fusk; en märklig tanke som fanns var att eleverna på något sätt själva skulle komma på varför och hur de borde förbättra sina texter utan stöd av goda exempel. Visserligen hade vi kommit långt ifrån de konstiga krumelurerna med rödpenna men frågan kvarstod: Innebar den här typen av återkoppling på slutprodukten verkligen förbättringar till nästa gång? Något minne av att jag tillät omarbetning av slutprodukten har jag inte. Massor med kommentarer och ett betyg. Så var det. Idag undrar jag hur många som alls läste kommentarerna!

Jag har alltid kämpat med återkopplingen, och jag har gett mycket av den! Kämpat på så sätt att jag år från år tänkt: Det måste finnas ett effektivare sätt, ett bättre och snabbare sätt för mig – och naturligtvis bättre för eleverna. Hur skall min respons se ut för att de skall lära sig av den?

En viktig effektivisering för mig innebar digitaliseringen: att eleverna hade tillgång till datorer (om än inte än 1-1) gjorde att jag kunde ge respons digitalt. Bort med alla utskrivna dokument och svårlästa handskrivna alster! Kommentarsfunktionen i Word blev min första bästa vän. Så här kunde min skriftliga respons se ut på hösten 2011.

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.11.48

Frågorna till skribenten fanns kvar i återkopplingen direkt i texten. Eleven kunde själv skriva frågor till mig, skicka tillbaka dokumentet och få nya förslag och kommentarer. Vi mejlade då Word-dokumentet mellan varandra. Google Drive eller Microsoft 365 fanns inte och 1-1 kom något år senare. Bara i undantagsfall ”tvingade” jag emellertid eleverna att korrigera sin inlämnade text. Genom att lämna det fritt att välja en ytterligare omarbetning kan jag nu något år senare förstå att de som bäst behövde jobba mer med texten inte alltid valde att göra det. Idag har jag insett att tid måste anvisas på lektionerna, inte som hemuppgift, för att alla verkligen skall använda återkopplingen.

Ovanstående text exemplifierar hur jag använde kommentarsfunktionen till att ge främst språklig detaljåterkoppling på en text i svenska. Inte sällan skrev jag även kommentarer kring struktur och innehåll direkt i marginalen. Det är förvisso långt ifrån tillräckligt! Jag skrev också mer allmänna kommentarer som dessa:

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.23.24

 

Skärmavbild 2015-09-05 kl. 14.39.49

De olika kommentarstyperna visar på hur jag hela tiden strävade efter en optimal skriftlig feedback. Självklart försökte jag också ha korta samtal med eleverna om progressionen. Men när man som jag vanligen undervisade tre NA-klasser i svenska med 25-32 elever i varje kom jag att göra återkopplingen alltmer digital för att vinna tid och när Google Drive och Wikispaces kom in i min undervisning blev elevernas kamratrespons allt viktigare. Jag själv valde att göra en hel del formativa kommentarer under varje skrivarbete i realtid. Hur vi arbetat med kamratrespons, självskattning och hur jag gett återkoppling sedan GY11 kom och 1-1 blev verklighet skall jag belysa i nästa blogginlägg. Åtminstone två utmärkta böcker i ämnet kommer jag också att tipsa om.

(Eleven som skrivit textutdraget ovan är förstås tillfrågad 🙂 )

(1062)

Att hitta meningen tillsammans

”Det drag som allra mest karakteriserar klassrummet som språkmiljö är att läraren inte bara styr ordet utan också talar själv den största delen av tiden. Man talar ibland om t v å t r e d j e d e l s r e g e l n för fördelningen av taltiden i klassrummet och syftar då på att läraren normalt svarar för ungefär två tredjedelar av det som sägs på offentlig nivå under en lektion.”

Under min lärarutbildning på 1980-talet läste vi Einarssons och Hultmans klassiker Godmorgon pojkar och flickor, som gavs ut 1984, ur vilken citatet ovan är hämtat.  Studien visade hur språkliga mönster reproduceras i klassrummet, och att läraren utan att själv vara medveten om det kan bidra till att dessa oönskade mönster blir bestående. Vilka var de oönskade mönstren? Att pojkar får väsentligt mer taltid än flickor och att läraren talar mycket mer än alla andra. Om hur könsrollerna vidmakthålls i klassrummet finns oerhört mycket att säga. Jag skall dock i detta inlägg koncentrera mig kring lärarens roll, och hur vi lärare bör sträva efter ett klassrum där alla kommer till tals. Boken som inspirerat mig är också en modern klassiker: Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe (1995). Bägge dessa böcker är högst läsvärda och rekommenderas; mycket är häpnadsväckande aktuellt för skolan även idag.

Dysthes frågeställning i forskningen som ligger bakom Det flerstämmiga klassrummet handlade om hur klassrummet påverkas när lärarna systematiskt strävar efter att införa skrivande och samtalande som redskap för inlärning och för att så många röster som möjligt skall höras. Skolklasserna hon studerade fanns i USA och i Norge. Lärarna som studerades undervisade i historia och samhällskunskap. Den viktigaste teoretikern för Dysthe är den sovjetiske språkvetaren och filosofen Michail Bakhtin. Precis som sin kollega Lev Vygotskij betonade Bakhtin de sociala faktorerna och språkets betydelse: att lära sig prata är att lära sig tänka. Bakhtin är känd för sin dialogiska syn på lärande, ja på hela den mänskliga existensen. Dysthe menar att dialogen är ett mål vi måste eftersträva i klassrummet. I dialogen skapas mening. Vi hittar meningen tillsammans.

” Livet är dialogiskt till sin natur. Att leva innebär att engagera sig i en dialog, ställa frågor, lyssna, svara, komma överens osv” (Bakhtin 1981)

"Bakunin" by Nadar - Sotheby's. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

”Bakunin” by Nadar – Sotheby’s. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Under 1970-talet fanns något som kallats dialogpedagogik, och som byggde på att lärare och elev var subjekt-subjekt till varandra. Ett helt jämlikt förhållande eftersträvades. Dysthe kritiserar den och menar att drivkraften i dialogen i skolan består i att det finns en asymmetri mellan lärarens och elevernas kunskapsnivå. Dialog i undervisningen handlar för Olga Dysthe om språk, social interaktion och om kommunikation.

Nedan skall jag sammanfatta några av de metoder lärarna i boken nyttjade för att använda skrivandet i ämnesundervisningen.

Dysthe resonerar om de två huvudsakliga formerna av skrivande:

  1. för att tänka och lära
  2. för att kommunicera

Loggboksskrivande

Att skriva för att lära är viktigt för vår utveckling av kunskap. Inläraren för en dialog med sitt nya stoff. I de klasser Dysthe studerade förekom loggboksskrivande bl.a. som förberedande ämnesskrivande. Eleverna fick fem minuter på sig att skriva ner allt de kunde eller associerade till ett visst tema, dvs. ett slags brainstorming, för att plocka fram den tysta kunskapen eleverna hade men inte tänkte på. För läraren kan detta ge viktig information om elevernas förförståelse. Men det kan också vara så att eleverna inte har så mycket förkunskaper. Därför kan det vara bra att i slutet av en lektion i stället låta eleverna sammanfatta lektionen utifrån någon stödfråga, t.ex. Vad var viktigast för dig i det vi tog upp idag? Vilka frågor har du nu? I moderna didaktiska termer kallar vi det exit-ticket.

Läraren som Dysthe studerade visade exempel på bra loggboksfrågor och intressanta personliga reflektioner och bad eleverna kommentera vad som var bra. Eleverna fick lära sig vad ”att utvidga och bredda kunskap” innebar, dvs. att koppa ihop med egen kunskap och reflektera. Att medvetandegöra eleverna om hur de skrev och skulle kunna skriva var en övning i metakognition.

För läraren kunde loggboksskrivandet användas som en utvärdering av hur undervisningen mottagits och kunde därmed verka formativt. Loggboken fungerade medierande mellan lärare och elev. Hur ofta läraren gav återkoppling direkt till den enskilde eleven kunde variera. De tystlåtna eleverna fick göra sin röst hörd genom skrivandet.

Dubbla anteckningar

En annan metod för att använda skrivande för att lära är att föra dubbla anteckningar. Så här ser ett exempel på en dialogisk aktivitet i historia ut:

 

Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet (1995)

Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet (1995)

På detta sätt skapar eleven en personlig koppling till ämnesstoffet genom en dialog med texten.

Rollskrivande

En annan metod för skriva för att lära som presenteras i boken är rollskrivande. Att gå in i en roll och skriva om en annan persons tankar och känslor ger eleven möjlighet att tänka i nya banor. På detta sätt kan elever övas i att se en viss fråga ur olika perspektiv. Ett av mig påhittat exempel på detta i religionsämnet skulle kunna vara: Du är troende kristen/muslim/jude och har blivit gravid/gjort din flickvän gravid. Ni är inte gifta. Förklara hur du ser på ert dilemma och varför du tänker som du gör. 

För att låta fler stämmor bli hörda kan läraren sedan kopiera eller dela digitalt (metoderna för detta är många) alla elevers texter, högläsa i grupp eller helklass beroende på gruppstorleken och diskutera. Ett annat alternativ är att välja ut något särskilt intressant, visa på storbildsskärm och be eleverna kommentera. Lärarens roll är att uppmuntra eleverna att tänka självständigt och  bygga på det eleverna tar upp genom att inkludera elevernas svar i följdfrågor. Uppföljda elevsvar signalerar för eleverna att svaret var värdefullt och tillförde diskussionen något viktigt. Elevsvaren blir på så sätt en del i dialogen. Om läraren i stället bara säger t.ex. Bra svar! Intressant! sänder det budskapet att läraren har facit och värderar svaret, ja rent av betygsätter det.

En metod jag själv inte använt (men kommer att göra framgent) och som öppnar för många röster är s.k. sitting drama, som mina kolleger Charlotta Aspelin och Åsa Edenfeldt skrivit om i tidskriften Svenskläraren. Sitting drama är ett slags rollspel där eleverna får leva sig in i skönlitterära karaktärer. Använd länken och läs om metoden! Jag kan se den applicerad också t.ex. på historie- och religionsundervisningen.

Autentiska frågor

De frågor läraren ställer bör vara s.k. öppna eller autentiska frågor. En hel del fokus i den pedagogiska och didaktiska debatten läggs på hur lärare ställer frågor. Dysthe definierar autentiska frågor så här:

” Autentiska frågor är sådana som inte har ett på förhand givet svar (…) till skillnad från ”slutna frågor” (som har facitliknande svar).”

Öppna frågor kan vara t.ex. ”Vilka var de viktigaste orsakerna till det första världskriget?” Flera svar kan finnas och motiveras men läraren känner (förhoppningsvis ;)) till svaren och därför är frågan inte autentisk. Några exempel på autentiska frågor, som kan fungera som verkliga diskussionsfrågor, hämtade från den nyligen alltför tidigt bortgångne gurun Grant Wiggins:

  • Vad kommer att hända härnäst? Hur säker är jag? (t.ex. efter läsning av ett romankapitel)
  • Hur påverkar var jag bor hur jag lever?
  • Hur skiljer sig modersmålstalare, om alls, från flytande andraspråkstalare? Hur kan jag låta mer som en infödd talare?
  • Hur kan jag bestämma vad jag ska tro om ett vetenskapligt påstående?

Miniskrivande som lektionsstart

I mitt förra blogginlägg tog jag upp vikten av att inte förspilla viktig undervisningstid. En metod som kan användas för att dels skapa struktur och praxis för lektionsinledningen, dels för att få eleverna med på tåget och koncentrera sig på ämnesinnhållet direkt är miniskrivande. För lärare som flippar klassrummet är miniskrivande en bra ingång. I Dysthes bok lät läraren eleverna miniskriva i början av alla lektioner. Kortskrivandet följdes upp av en muntlig sekvens. Uppgifterna kunde vara med utgångspunkt ur en hemuppgift, definition av begrepp, sammanfatta en diskussion/text etc. Lärobokstexten kunde kombineras med elevernas egna förkunskaper. Principen var att skriva på kort tid, ca fem minuter. Den muntliga uppföljningen gick också snabbt och alla elever fick svara. De kunde svara ”Pass” eller ”Jag har skrivit samma sak”. Läraren följde upp svaren ibland men inte alltid, eftersom målet var att repetitionsamtalet inte blev en diskussion utan just en repetition. Jag tror att det krävs viss inskolning för att få skrivovilliga elever att anamma den här metoden. Väsentligt är förstås att ovana skribenter får relevant stöttning, då det är krävande att skriva, dessutom under tidspress. Jag instämmer dock med lärarens egna ord om metoden:

”Jag tror att inlärningsstrategier som upprepas under en längre tid med variationer och alternativ skapar fasta och trygga ramar som är viktiga om eleverna ska lära sig något.”

En del lärare känner säkert igen flera av metoderna jag refererat. Vad jag emellertid vill poängtera är att skrivandet i exemplen från Olga Dysthes bok sker på lektioner i SO-ämnen, inte i (motsvarande) svenska eller svenska som andraspråk. Precis som vi måste undervisa om läsförståelse i alla ämnen tror jag att vi också måste arbeta mer med skrivande inom ämnesundervisningen. Jag tror stenhårt på att gemensamt utveckla språket i alla ämnen!

2015-08-01 12.48.08

 

(436)