Ögonblick av lärarlycka

Jag är ju en sådan där läsnörd. Jag blev svensklärare för litteraturen och skrivandets skull. Muntlig framställning, retorik och argumentation var lågprioriterat på min tids lärarutbildning och de gamla standardproven/centrala proven (som fanns när jag började jobba som lärare) testade inte den muntliga förmågan. Värdet av talekonsten har jag insett senare och lärt mig om men då tänkte jag bara: Inte mig emot.

Som gymnasieelev läste jag massor. Verkligen massor. Jag läste Graham Greenes samtliga böcker på svenska på ett par år, hans självbiografier inkluderade och jag varvade Greene med Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagare 1978. Min älsklingsroman alla kategorier är än idag Greenes Slutet på historien, som också filmats 1999 i en medioker version. Som ung läste jag den tre gånger. Det som fascinerade outsägligt var inte främst den vackra och vemodiga kärlekshistorien, triangeldramat mellan Maurice, Sarah och Henry, inte Londons andravärldskrigsmiljö, inte språk och stil utan Sarahs kamp med sin gudstro. I romanen skriver Sarah i sin dagbok:

Jag tror att det finns en Gud – jag tror på alla trollkonsterna, det finns ingenting jag inte tror på, de skulle kunna dela upp treenigheten i ett dussin delar; jag skulle tro på den i alla fall. De kunde få gräva upp urkunder som bevisade att Kristus var ett påhitt av Pilatus för att han skulle bli befordrad och jag skulle ändå tro. Jag har fått tro som man får smitta. Jag har gått och blivit troende precis som man går och blir kär.

Sarahs beskrivning av hur hon drabbats av tron fängslade mig enormt. Att jag blev lärare i svenska och religionskunskap kan faktiskt härledas till den här boken. Jag ville förstå hur religiös tro fungerar. Naivt förstås, men jag har inte ångrat mina ämnesval.

Med elever i skolan har jag aldrig läst Graham Greene, även om en elev i åk 9 en gång i början av min karriär faktiskt läste Den tionde mannen med vad jag tror stor behållning. En annan elev i samma klass läste vår svenske nobelpristagare Eyvind Johnsons Hans nådes tid.

Ett ögonblick av lärarlycka: Jag kommer in genom skolans huvudentré; eleven står högst upp i den breda trappan till NO-salarna på övervåningen. Det är lugnt och stilla i skolan. Åtminstone minns jag det så nu många år senare. Han ropar: ” Vet du! Boken var fantastisk och jag har läst hela helgen!” När jag åkallar minnesvärda lärarögonblick är detta ett av dem. Visst visste jag att han var en skicklig och van bokläsare men reaktionen på en över 500 sidor lång och erkänt komplex historisk roman överträffade mina förhoppningar.

Ett annat tillfälle, likt det nyss nämnda, inträffade nyligen. En ung man, bosatt i Sverige sedan några år, har liksom alla andra i min grupp med svenska som andraspråkselever fått låna en bok att läsa. Han tar med sig boken hem för att läsa under praktikperioden. Bara någon dag senare, dyker han upp på lektion – trots att han har yrkespraktik – bara för att berätta: ”Du, boken var jättebra och jag har läst hela helgen! Vad ska vi göra för uppgifter till den?” Boken han just hade läst och som vi alla senare läste är Arkan Asaads debutroman, den självbiografiska Stjärnlösa nätter. Få saker gör en svensklärare lyckligare än att elever får uppleva läsningens magi på ett så påtagligt sätt.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter och fördjupade samtal. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman. Arkan Asaads bok valde jag för det engagerande innehållet, som erbjudit så många givande samtal under tiden vi läst och bearbetat boken. Den som vill veta mer om hur vi arbetat med romanen rekommenderas att läsa mitt kommande blogginlägg.

I fredags fick vi så till sist besök på skolan av den mycket uppbokade Arkan Asaad. Han höll en ”föreläsning” som fick elever och lärare i publiken att såväl skratta som gråta. Med start i den nya romanen Blod rödare än rött lotsade han oss med stor skicklighet genom händelser i sin kurdiske faders liv som bidragit till den svåra situation som hans son, Arkan, långt senare kom att hamna i. Vi fick ta del av en berättelse om ungdomligt uppror, om rätten att bestämma över sitt eget liv, släktsammanhållning på gott och ont, kulturkrockar, oförsonlighet, stolthet, heder och inte minst kärlek. När Arkan var klar efter 90 minuter ville eleverna inte lämna den stora aulan, en sällan skådad reaktion hos en ungdomlig skolpublik, särskilt inte en fredagseftermiddag. Att romanläsningen för eleverna kunde fulländas med mötet med Arkan själv kändes för mig som en ynnest – ännu ett av de där lärarlyckoögonblicken!

 

Arkan med elever

(1001)

Otium sine litteris mors est et hominis vivi sepultura!

Hur skapas en läsare?

Att läsning inte bara är förenat med nytta utan också nöje visste redan den gamle romaren SenecaLedighet utan läsning är som att dö och bli begraven levande. När jag senast var i Rom såg jag skockar av människor inne i boklådorna sent på kvällarna. Och många bokhandlare finns det i Rom. Kanske tyder det på att den moderne romaren också gillar att läsa? Så är läslust kulturellt betingat?

Seneca (4 f.Kr-65 e.Kr.) 
Ledighet utan läsning är som att dö och bli begraven levande.

Min far, bortgången sedan många år, växte upp till läsare i svagt fotogenlampssken.  Här uppe i norr var förutsättningarna under 1930-talet för en småbrukarson att satsa på studier mycket små. Det fick bli de sex årens folkskola: med Bibeln, rättskrivning och välskrivning, huvudräkning och svensk geografi som huvudämnen; mer var förvisso inte att tänka på. Min far började vid järnvägen som 14-åring. Men han älskade att läsa. Han kom senare att stimulera sina döttrar till att också de bli storkonsumenter av litteratur.

I mitt barndomshem var bokhyllan i god ordning: Margret Mitchells Borta med vinden, Pasternaks Doktor Zjivago, Albert Engströms samlade verk i skinnband, Elias Canetti, Vilhelm Moberg, Isac Singer…  fick samsas med många exemplar ur Månadens bok och på en egen hylla stod Nordisk Familjebok och sedermera Bra Böckers lexikon.

När Nationalencyklopedien började ges ut fick vi syskon den i halvfranska band. Allt man inte visste skulle självklart slås upp. Läshungern, som bl.a. Vilhelm Moberg beskriver, ledde hos min far och flera av hans närmaste anhöriga i den äldre generationen, till en stor kunskapstörst. Berodde det på att man inte hade chansen att studera? Berodde det på att man inte direkt översvämmades av information, som vi gör i vårt moderna samhälle? Berodde det på skolan?

För någon dag sedan läste jag för andra gången den statliga litteraturutredning Läsandets kultur som regeringen presenterade hösten 2012. Regeringen uppger att målsättningen med utredningen är att stärka litteraturens ställning och främja läsandet. Litteraturutredningen menar att Ett läslyft för Sverige måste initieras. Den presenteras i en debattartikel i DN den 27 september 2012 under rubriken: Bred kampanj ska stärka svenskarnas läsförmåga.

Hela slutbetänkandet  är mer än 600 sidor, och det lär ta en stund att sätta sig in i. Själv har jag hunnit läsa en del av de slutsatser om litteraturundervisningen i skolan som presenteras. I betänkandet hävdas:” De skönlitterära böckerna som eleverna läser väljs snarast på grundval av tillgång än efter didaktiska avvägningar.” och ”att det finns generella brister i hur lärarna arbetar med bearbetning och kommunikation kring texter inom svenskundervisningen.” Som svensklärare blir man beklämd när man får veta att: ”lärare överlag ofta saknar kunskaper om aktuell barn- och ungdomslitteratur och skönlitteratur för vuxna. Lärarna saknar i stor utsträckning också relevant fortbildning och tillfälle att i lärarlaget diskutera och fördjupa sig i ämnesdidaktiska frågor som rör detta.”

Det är grannlaga och svårt att arbeta med litteratur i skolan. Men när det fungerar är det kolossalt stimulerande, såväl för eleverna som för läraren. De senaste läsårens bästa upplevelser för mig i svenskämnet blev de fantastiska läsloggar jag fick ta del av kring den amerikanska klassikern To Kill a Mockingbird av Harper Lee

President George W. Bush belönar Harper Lee med medalj 2007.

och de eminenta novellanalyser som blev resultaten av arbetet med Stig Dagermans novell ”Var är min islandströja?”

Men för att lärare skall fungera som läsningens ambassadörer och främja den goda litteraturen behöver vi bli bättre. Fortbildning är en av nycklarna men det räcker inte. Lärare bör dra nytta av varandras goda idéer mera, samverka mellan såväl ämnen som program och vi måste läsa ännu mera själva! Jag tror t.ex. på bokcirklar, där lärare och skolbibliotekarier gemensamt diskuterar nyutgivna böcker, för att tillsammans forma originella och kreativa vägar till litteraturen för eleverna. Samverkan med skol- och folkbiblioteken tror jag starkt på. Jag menar dock att  vi lärare bör engagera oss mera i initiativen till samarbete med biblioteken. Också om detta är fortbildning på sin plats. På Twitter har vi i sommar genomfört ett uppskattat #bokchatt, där ett antal läsintresserade personer (många lärare) diskuterade romanen Stoner av  John Williams. Snabbt flöde och bara 140 tecken kräver en viss vana, men med träning kan det bli ännu bättre. Initiativ likt detta hoppas jag dyker upp överallt i riket under hösten.

Det Läslyft som Sverige och skolorna behöver drar efter regeringsbeslut igång i höst med en försöksomgång och på bred front under läsåret 2015-16. Såväl förskolor som grundskolor och gymnasieskolor kan vara med; huvudmännen kan ansöka om statsbidrag för utbildning av handledare. På Skolverkets webbplats finns mer information. Underbart! Jag vågar mig på att sticka ut hakan och här och nu anmäla mitt intresse att vara en av dessa när tiden är inne!

 

 

(935)