Kampen med återkopplingen del 3

”Feedback says to a student, ’Somebody cared enough about my work to read it and think about it!’ Most teachers want to be that somebody.”

Med denna tänkvärda mening mitt i prick inleder Susan M Brookhart en av de bästa böcker jag läst om feedback. Bokens titel är How to Give Effective Feedback to Our Students (2008) och den är utgiven av den internationella organisationen ASCD med medlemmar i många länder. ASCD jobbar utan vinstintresse och arbetar med ett antal experter inom utbildning för att utveckla professionella utvecklingsprogram, onlinekurser och publikationer för att hjälpa lärare lära sig, undervisa och leda.

I boken tar Brookhart sin utgångspunkt för återkoppling i de formativa frågorna som bl.a. Helen Timperley och John Hattie lyft fram: Vilka förmågor och/eller kunskaper skall jag utveckla? Hur nära målet är jag? Vad bör jag göra härnäst?  Återkoppling är en kraftfull faktor för effektivt lärande – när den ges på rätt sätt.

Vad är god återkoppling?

Brookhart tar upp följande:

  1. God återkoppling ger eleverna den information de behöver för att förstå var de befinner sig i sitt lärande och vad de skall göra härnäst.
  2. God återkoppling kan eleverna förstå, ta till sig och använda.
  3. God återkoppling kan ske i en klassrumskultur där eleverna vet att konstruktiv kritik är av godo och att inget lärande kan komma till stånd utan övning.

Vilka återkopplingsstrategier finns och hur kan läraren tänka?

Frågorna läraren kan koncentrera sig på är: När? Hur mycket? Hur? Individuellt eller i grupp?

Brookhart utvecklar varje aspekt och ger tydliga rekommendationer för varje. Några av de goda råden är:

  • Ge inte feedback för sent, dvs. ge återkoppling när det fortfarande har betydelse för eleverna och de kan använda den konstruktivt.
  • Prioritera – välj det viktigaste och det som direkt kan hänföras till målen för uppgiften.
  • Kommentera minst lika många styrkor som svagheter! Ge skriftlig feedback när eleverna kan behöva spara och återknyta till den senare.
  • Ge återkoppling i helklass eller grupp när många elever har missat på samma saker.

I mitt exemplar av boken har jag invid ett av dessa råd skrivit: Ojoj!! Alla lärare förstår nog vilket. Just det. Ge inte återkoppling för sent. ”Bad feedback timing”, säger Brookhart, är att återlämna uppgifter och prov efter ett par veckor… God timing däremot är att ge tillbaka provet – dagen efter. I den bästa av världar säger jag och har rätt dåligt samvete. Samtidigt är omedelbar skriftlig återkoppling ogörlig om inte uppgiften är mycket begränsad. Min reflektion är dock att metoder faktiskt finns för snabb återkoppling t.ex. genom att använda digitala verktyg som Google Formulär eller ett quiz för automatisk rättning av flervalsuppgifter, vilket jag framgångsrikt använt i historia. Bra quiz-verktyg är t.ex. QuizBean och Testmoz. Min erfarenhet är att elever gillar quiz och forskningen visar att omedelbar återkoppling om rätt/fel är effektiv. Ett quiz ger dessutom läraren den viktiga formativa återkopplingen från eleverna på vad av undervisningen som gått in och vad som kanske måste repeteras. Återkoppling kan också göras i Google Docs under pågående skrivarbete, om nu elevuppgiften är t.ex. en analys eller annan reflektionsuppgift. Korta formativa kommentarer och svar på direkta frågor som ”Behöver jag en källa här?” kan vara precis det en elev som har fastnat behöver. Det ger jag exempel på i Kampen om återkopplingen del 2.

Vad skall god återkoppling innehålla?

Brookhart förklarar dels vad för slags feedback eleverna är betjänta av, dels hur man bokstavligen kan framföra den. Hon använder Hatties och Timperleys fyra distinktioner av återkoppling. Ett utvecklat resonemang om detta finns (förstås) hos John Hattie själv i Synligt lärande för lärare (2012), s161-165, där också utmärkta exempel finns.

  1. Återkoppling på uppgiften: dvs. hur väl har den utförts? Vad är rätt/fel?
  2. Återkoppling på processen: dvs. vilka strategier som behövs för att genomföra uppgiften.
  3. Återkoppling på självreglering: dvs. hur elever kontrollerar och följer upp sitt eget lärande
  4. Återkoppling på individnivå: dvs. beröm som ”Duktigt” ”Jättebra tänkt”.

Forskning visar att den fjärde formen inte bör förekomma då beröm sällan innehåller uppgiftsrelaterad information som ger hjälp= ej formativt.  Enligt Hattie (2012) har faktiskt återkoppling utan beröm större effekt på prestationen än återkoppling med beröm! Särskilt negativt är beröm när eleverna faktiskt inte förstår eller är på väg att misslyckas. Det är egentligen inte svårt att förstå att beröm då kan vara förvirrande. Broookhart tar också upp risken för att eleven fastnar i ett ”fixed mindset”, dvs. uppfattar intelligens som statisk och att vissa saker inte går att bli bättre på (jmf Carol Dwecks forskning). Brookhart kallar det för akademisk fatalism, vilket är ett bra uttryck. Att det förhåller sig på detta sätt med beröm blev en verklig tankeställare för mig. Hur många gånger har jag inte skrivit ”Mycket bra!”? Men när Hattie förklarar att det värsta med beröm är att eleverna kan bli beroende av det för att engagera sig i skolarbetet förstår jag problematiken.

Självklart menar forskarna inte att vi skall vara elaka med eleverna, vilket är en av de allra mest negativa sakerna vi kan göra när det handlar om påverkansfaktorer! Nej – stötta, skapa gott förtroende, ett tillåtande klassrumsklimat och arbetsglädje, motivation och engagemang! I återkopplingen kan och bör man vara positiv. Det är sammanblandning av återkoppling om inlärningen och beröm som inte bör göras.

”Being positive means describing how the strenghts in a student’s work match the criteria for good work and how those strenghts show what the student is learning. Being positive means pointing out where improvements is needed and suggesting things the student could do about it.” skriver Susan Brookhart.

Hon betonar också att bara felmarkeringar utan förslag till förändringar och förbättringar inte är en god bedömningspraktik. Jag gillar mycket att hon ger konkreta exempel på såväl god som dålig feedback.

ur Brookhart (2009) How to give effective feedback to your students

ur Brookhart (2008): How to give effective feedback to your students

Boken tar upp så mycket på sina 115 sidor. Ett kapitel tar t.ex. upp hur återkoppling kan göras effektivt till kunniga elever, kämpande elever, andraspråkselever och ovilliga och omotiverade elever och ett annat om hur läraren kan hjälpa eleverna att använda sin återkoppling. En mycket användbar bok med full förankring i forskning.

Så lite om min didaktiska favvobok från i år: Making Every Lesson Count.

Behöver man en didaktisk handbok full med trix, knep, strategier och konkreta exempel så rekommenderar jag denna varmt. Den är skriven av två brittiska lärare med bra grund i aktuell forskning, och det märks.

IMG_2718 (1)

Allisons och Tharbys bok är lättläst, snyggt förpackad, pedagogiskt upplagd och – bra! Jag läste den med stort nöje. Här skall jag bara skriva lite om deras omfattande kapitel om återkoppling, som är en av de sex principer för god undervisning som de förtjänstfullt utvecklar. De övriga är utmaning, förklaring, modellering, övning och frågeteknik. Kapitlen struktureras runt frågor som What is the quickest way to speeding up my marking?

Kapitlet om återkoppling rubriksätts Feedback – What It Is and Why It Matters. Precis som Dylan Wiliam fokuserar A&T på vikten av att använda den återkoppling man som lärare får hela tiden. Stanna upp, göra om, förändra och förbättra din undervisning är essentiellt för god undervisning!

A&T framhåller fem frågor vi lärare kan ställa oss:

  1. Leder min återkoppling till att eleverna går framåt kunskapsmässigt? Om inte, är den onödig. Det är ingen idé att rätta ett prov och meddela eleven att hen har 67 av 100 poäng rätt. Om återkopplingen inte får eleven att förstå vad hen gjort för fel/missuppfattat, varför hen gjort fel/missuppfattat och hur hen skall göra för att det skall bli rätt nästa gång – är den dålig.
  2. Är återkopplingen hanterbar? Om läraren inte orkar med att planera och genomföra god undervisning p.g.a. sina återkopplingsstrategier, måste något göras. En utarbetad lärare är eleverna inte betjänta av.
  3. Passar återkopplingen sitt syfte? Olika ämnen kräver olika slags feedbackstrategier. Olika elever behöver olika typer av återkoppling. Så länge återkopplingen verkligen för eleverna framåt och mot nästa lärandemål är den bra.
  4. Ger jag min återkoppling på det mest effektiva sättet? Här citerar A&T Dylan Wiliam: Feedback skall innebära mer arbete för eleven än för läraren.
  5. Ger jag lagom mycket återkoppling? För mycket kan bli kontraproduktivt. En risk finns att elever inte blir självständiga och tänker självreglerande utan snarare uppbundna av att få läraråterkoppling.

Trix och knep

I boken tar A&T också upp metoder och strategier för hur vi lärare kan jobba med återkoppling med eleverna. En metod jag kommer att testa är det man kallar ”gallery critique”. Det går ut på att gymnasieelever ger respons på andras skriftliga arbeten på följande sätt:

  • Eleverna placerar sina texter på bänkarna. På varje bänk finns också Post-it-lappar.
  • Läraren modellerar hur man kan ge återkoppling utifrån ett stödjande underlag som ser ut så här och som finns tillgängligt på bänkarna:

Kamratrespons

  • Eleverna går runt, läser i tysthet (vilket är ett krav), skriver ner återkopplingen på en lapp, fäster den och gå vidare till nästa. Sista steget är att eleverna går tillbaka till sin egen bänk och läser den återkoppling de fått.

A&T beskriver en annan metod som är intressant när man arbetar digitalt. I ett tillåtande klassrum kan läraren smidigt använda elevers texter som exempel. Med hjälp av hyperlänkar går det lätt att koppla modelltexten till aktuell elevs text. En annan elevlösning/delar av en text får alltså fungera som idégivare och mall för eleven som behöver hjälp.

Ett snabbt sätt till direktåterkoppling är att läraren går runt i klassrummet och markerar med en grön överstrykningspenna sådant som är särskilt väl utfört. Min reflektion är att använder man digitalt delade dokument, så kan läraren ta en kvart eller så under pågående skrivarbete i klassrummet och markera grönt i ett antal elevers texter. Det är sedan enkelt att be någon elev koppla sin dator mot storbildsprojektorn, så att exemplet kan evalueras tillsammans i helklass. Nästa skrivpass fokuserar läraren på några andra elevers texter.

T123

Ibland behövs mer stöttning. I exemplet ovan ser vi hur engelskläraren Andy Tharby jobbar med ”target codes” med högstadieelever. Han använder ett antal färdiga koder som man på svenska skulle kunna kalla målkoder. Andy visar på projektorn en bild med koder som motsvarar de koder han lämnat i elevernas texter (det finns fler än dessa i exemplet i boken; jag hade inte plats för fler här – tror poängen går fram). Vissa elever får  T1 + T2, andra T1 + T6. Under lektionspasset får eleverna jobba med sina specifika mål. Genom att ge konkret stöttning så här kan alla elever mycket lättare ta till sig återkopplingen.

Ett sista tänkvärt tips från A&T:

Alla vill ha återkoppling. Elever vana vid mycket återkoppling vill ofta ha mer. Lärare och inte minst svensklärare har ofta ont om tid. Eleven ber: ”Snälla, kan du kolla min text och ge lite respons nu!? I stället för att tyst sucka och svara: ”Ok, jag kollar!” så kan man säga: ”Jag vill att du läser igenom igen och gör fem förbättringar. Markera dina förbättringar och sätt ett frågetecken i din text där du vill ha återkoppling. När du har gjort det, så tittar jag på din text.” Då tvingas eleven att noga läsa och bearbeta. Behovet av lärarens återkoppling minskar och i stället kan den bli mer precis. Jag som arbetar med digitala texter ber eleverna att skriva korta frågor i kommentarsfältet.

Därmed är min tredelade bloggtextserie om återkoppling slut, men vi lär få anledning att återkomma i frågan! Kampen går vidare.

(1767)

Kampen med återkopplingen del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur jag från hösten 2011 helt övergått till digital feedback på elevernas texter i svenska. Det finns flera skäl till det:

Digital feedback är lätt att spara, såväl för eleven som för läraren. Det är därmed lätt att se elevens progression och även hålla koll på vad återkopplingen har handlat om tidigare. Den är dessutom alltid läslig, vilket inte är så dumt när man som jag förstört handstilen på universitetet, i en tid när inget alternativ fanns till handskrivna anteckningar. Man slipper som lärare dessutom att kopiera elevtexten och sedan kopiera texten på nytt med den respons man gett. En ordentlig elev sparar utan uppmaning sina digitala texter i mappar, precis som läraren kan göra. Alla är dock inte lika ordentliga. Precis som massor av lärare runt om i Sverige insåg jag poängen med Google Drive och det enkla sättet att dela filer och mappar. Det betyder att läraren kan spara elevens text i den mapp elev och lärare delar med varandra. Det är mycket smidigt. Den digitala tekniken gör dessutom arbetet med elevrespons på varandras texter så mycket enklare, eftersom också eleverna kan dela sina alster med varandra.

Många skolor, de flesta måhända, har idag en lärplattform. Kvaliteten och användbarheten mellan dessa varierar mycket, men jag har ärligt talat träffat få lärare som är helnöjda med den lärplattform skolan valt. En viktig orsak till det är att man saknar den flexibilitet som Google Drive ger. Jag skriver här bara om GD, inte Google Apps For Education (GAFE), eftersom vi inte på min arbetsplats har tillgång till denna utvecklade version för skolor (avtal måste tecknas av huvudmannen). Inte än… Men jag slutar inte hoppas! Via en lärplattform kan läraren t.ex. lägga upp planeringar, läsa och bedöma uppgifter som elever digitalt lämnat in och läraren kan kommentera och göra matrisbedömningar som konstruerats utifrån kunskapskraven rakt av. Ibland innehåller lärplattformarna också administrativa verktyg som närvarokontroll. Utan att gå in mer på den lärplattform vår huvudman uppmanar oss att använda på min skola, kan jag säga att dess funktionalitet ännu saknar många pedagogiska verktyg. Den kanske viktigaste fördelen med lärplattformen, nämligen att allt finns på ett ställe, tillgängligt för elever, lärare och vårdnadshavare, försvinner då lärare väljer GD i stället eller som komplement. Men nota bene! Man gör det av pedagogiska skäl, inte för att förvirra. Vi som inte har GAFE väntar ännu på en genomtänkt och pedagogiskt användbar lärplattform! Om du som läser har en sådan, var snäll och berätta!

Hur kan man då använda GD för feedback?

Jag gör så här, andra GD-användande lärare gör på andra men liknande sätt.

För att använda GD måste man ha ett Gmail-konto. Det måste alla ha, elever och lärare. Om inte eleven har ett sådant måste man se till att hen får det. Detta moment är inte svårt. Många ungdomar har redan ett konto. Men jag råder alla lärare att kolla det innan man sätter igång processen. Det kan vara en hemuppgift, så att tid sparas på lektionerna.

Därefter bör man visa samtliga elever hur de finner sin Google Drive. Behövs verkligen detta? tänker man gärna. Eleverna är ju digital citizens så de kan väl? Nej, det gör med säkerhet inte varenda elev. GD är ett nyttoprogram, som inte har något med datorspelande att göra. Därför är det inte säkert att alla elever kommit i kontakt med GD. Eftersom många hursomhelst har det kommer användningen att underlättas. GD är enkelt.Man bör också förklara att GD är en molntjänst och vad det betyder. På Youtube finns utmärkta instruktionsvideor en masse att använda om man inte själv vill spela in filmer. Bra kan ändå vara att visa eleverna hands-on i klassrummet med lärarens dator uppkopplad mot en projektor.

Nästa steg är att dela mappar med eleverna.  Doctopus är ett verktyg som hjälper till med detta. Också för hur det fungerar finns förstås videoinstruktionsfilmer. Om Doctopus till en början känns lite mycket att ta in, så kan läraren helt enkelt manuellt utan Doctopus dela mappar med eleverna, t.ex. en gemensam och en per elev. Självklart går den omvända modellen också bra, dvs. att eleverna individuellt delar med läraren. Det viktiga är att det blir en hyfsad struktur på mappsystemet från början.

Sedan är man klar att börja.

När eleverna skriver i ett Google Dokument, som de hittar i vänsterspalten i GD eller om de skapar en presentation i Google Presentation, sparas allt momentant och kontinuerligt. Alla ändringar går att följa och det är så supersmidigt! Om eleverna arbetar flera i ett dokument som de delat med varandra och läraren, så gäller samma sak: man kan se alla ändringar och vem som gjort dessa. Ur bedömningssynpunkt är det givetvis en utmärkt funktion.

Dessutom kan alla som delar ett dokument med varandra också kommentera. På detta sätt har jag de senaste åren gjort det mesta av den formativa återkopplingen. Men inte bara jag. Jag har tränat eleverna att ge konstruktiv feedback, och successivt blir de allt säkrare. Jag behöver således inte längre själv kommentera så frekvent.

Hur kan elevernas respons se ut? I det första utdraget ser vi hur kommentarer ser ut i Google Docs. Här diskuterar några åk 3-elever sin kamrats allra första utkast:

Kamratrespons3

 

Att det fungerar bra att göra kommentarer och dela dokument även i Office 365 (Office for Mac 2016) visar detta exempel hämtat ur samma text:

Kamratrespons2

I nedanstående textexempel ur Google Docs deltar jag i diskussionen för att besvara en fråga kring källhänvisningar som gruppen har. De gula markeringarna är relaterae till aktuell kommentar. Jag hänvisar medvetet till bedömningsmallen som eleverna har fått ut i samband med att skrivuppgiften (litterärt PM) påbörjades. Genom att göra så får eleverna in en rutin att titta kontinuerligt i bedömningsmallen, så att de lär sig att uppmärksamma att allt som krävs är med.

 

Kamratrespons och jag

Till sist skall jag ta upp hur jag arbetar med återkoppling på slutuppgiften. Vägen till den färdiga produkten besår av ett kontinuerligt arbete med kamratrespons och formativa lärarkommentarer. Eleverna har dels skrivit i skolan, dels hemma. Jag vill gärna alltmer styra skrivandet till skoltid och den viktigaste anledningen är inte fusk – när man jobbar på detta vis är fusk inte särskilt enkelt eller aktuellt. Orsaken är förstås att jag under lektionerna har möjlighet att stanna upp och ta vissa saker som flera elever visar upp osäkerhet kring gemensamt. Då sker formativ bedömning precis som den är tänkt: mitt i steget när jag som lärare uppmärksammar ett behov.

Jag har jobbat med färger som markerar utvalda saker i elevtexterna. I exemplet nedan kan vi se ett utdrag ur en elevessä, tidigare införd på vår programblogg, som 2014 var med i Webbstjärnans tävling och kom bland de 100 bästa bidragen. Färgmarkeringarna i texten syftar mot den skriftliga feedback som jag har gett i slutat av dokumentet.

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 20.54.15

Och så här ser den återkoppling jag gett till texten ovan ut:

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 23.07.58

Jag jobbar här med feedback (eller feedup, som en del kanske kallar det), alltså jag anger hur eleven klarar vissa specifika saker som bedöms i uppgiften just nu. Sedan skriver jag feedforward, dvs. jag försöker förtydliga vad eleven bör förbättra i en liknande uppgift framöver. Om eleven vill kan hen ställa frågor till mig i kommentarsfältet; vi delar ju texten. Hur eleven ges chansen att visa eventuellt ny kunskap och förmåga utifrån min återkoppling har varierat. I detta fall gavs eleverna möjlighet att förbättra inom en viss tid för att sedan få en ny bedömning på samma text. Andra gånger har en likartad uppgift följt relativt nära inpå. Det senare är förstås bäst. Förstås, därför att eleven då kan tillämpa ny kunskap på den nya uppgiften och att läraren då kan minska den stöttande responsen. Det är nämligen väldigt viktigt! I mitt tredje och sista inlägg om återkoppling kommer jag att beröra detta.

Jag använder också rött och grönt som generella färger för att visa på dels språkliga fel/oklarheter, dels välformulerade meningar/ordval etc. Jag brukar då berätta för alla elever att de i den slutliga produkten kommer att få några röda och några gröna markeringar och vad de representerar. För att inte särskilt peka ut kämpande elever med många språkliga fel brukar jag välja ut t.ex. tre typiska fel en elev gör och alltså inte markera alla. En språkligt skicklig elev ger jag respons på samma sätt, dvs. feltyperna är kanske av mindre allvarlig art men jag markerar trots det lite rött. Jag har nämligen haft många högpresterande elever som uttryckligen begärt att få veta vad de kan förbättra, även om texten är på en språkligt och innehållsligt hög nivå. De har generellt menat att de inte alltid under tidigare skolgång eller i andra ämnen fått explicit respons, just p.g.a. den höga nivån de presterat. Så bör det inte vara, menar jag. Respons till text på A-nivå kan se ut så här:

När jag gör röda och gröna markeringar har jag ibland helt låtit bli att kommentera. I stället har eleven själv (eller med stöd av kamrat) fått kommentera mina markeringar. Avsikten med det är att eleven förhoppningsvis skall se sin text på nytt och bli mer självmedveten kring sitt skrivande. Ofta har eleven klart för sig varför jag gillar en viss mening, och förvånande ofta ser eleven också t.ex. ett meningsbyggnadsfel när hen kollar sin text igen.

Till sist: använder man Google Drive med elever i skolsammanhang så finns PUL och sekretess att förhålla sig till. Vad det innebär för oss som lärare är ganska komplext. Vill man vara på den säkra sidan så bör alla sammanfattande bedömningar ges via lärplattformen. Lämpligt är också att såväl vårdnadshavare och självklart skolledning är informerad om hur man som enskild lärare använder molntjänster i skolan. SKL har tagit fram material kring dessa frågor. I detta sammanhang bör jag förstås nämna att eleverna som på olika sätt bidragit ovan är tillfrågade.

Jag har i sommar läst den bästa didaktiska bok jag överhuvudtaget läst. Den ser ut så här:

IMG_2718 (1)

Den skriver jag bl.a. om i mitt sista inlägg om återkoppling!

 

 

(1152)