En litterär kanon?

Kanonfrågan är uppe på den politiska agendan igen, denna gång genom KD:s partiledare Ebba Busch-Thors försorg. När Edward Jensinger, gymnasiechef i Malmö, frågade några litteraturvurmande svensklärare om våra åsikter om en litterär kanon för skolan, påbörjades en intressant twitter-diskussion. Jag skrev att jag kunde tänka mig att skriva ner mina åsikter och funderingar i ämnet. Inledningsvis vill jag gärna rekommendera Edwards blogg, som är allmänt läsvärd och snygg, samt Katarina Lycken-Ruters blogginlägg i ämnet kanon. Katrarina är emot en kanon, och varför redogör hon för i det intressanta inlägget.

EdwardJensinger
Jag är rätt nyfiken på vad litteraturvurmande svensklärare tänker kring en litteraturkanon i skolan. Deras ord väger tungt!
2016-07-09 13:17

Skolor, lärare och elever är olika. Ett axiom förvisso, men de problem som finns i den svenska skolan, inte minst vad gäller litteraturläsning och litteraturundervisning, är påtagliga och tämligen akuta, vilket vi vet bl.a. av Pisa-undersökningarna och OECD:s rapporter. Ett av de mest oroande tecknen på försämringar i svensk skola är skillnaderna i likvärdighet mellan den utbildning elever i ett klassrum får jämfört med den elever får i ett annat. Det skiljer alltmer i resultat mellan skolor men också inom en och samma. Denna utveckling är mycket beklaglig och oroande. Skolverket pekar på problemen med bristande likvärdighet i rapporter. Alla elever och lärare är olika, men den utbildning vi skall ge eleverna måste vara likvärdig. Barns och ungdomars sociala klass skall inte vara avgörande för deras framtida förutsättningar till framgång i livet. Jag tror att en litteraturkanon kan bidra en smula till att förbättra likvärdigheten.Den senaste kanondebatten som fördes bl.a. på kultursidorna kunde vi följa 2006, och den tog sin utgångspunkt i en motion av folkpartisten Cecilia Wikström. Också därefter har kanonfrågan poppat upp med jämna mellanrum, exempelvis 2014 av KD i Almedalen. Själv har jag länge varit rätt ointresserad av frågan. Att skapa en kanon för vad som skall läsas inom ramen för skolundervisningen har inte känts aktuell för mig. De två senaste åren har jag dock funderat mer på frågan, och om jag skall placera in mig själv i för- eller emot-kategorierna, blir det nog med förbehåll och alltjämt viss tveksamhet i för-lägret. Varför tror jag mer på värdet av en kanon idag än för några år sedan? Ja, det finns några skäl.

Jag tänker mig att kunskaperna om de gemensamma referensramar som kommentarmaterialet till kurs- och ämnesplanerna i svenska som andraspråk talar om behöver förstärkas för alla elever, inte bara flerspråkiga elever. Jag tror inte att vi längre kan förutsätta vissa litterära grunder hos eleverna utan att riskera att tappa bort några på vägen. Precis som vi måste lära eleverna addition och subtraktion före division måste vi börja med den litterära bildningen (ja, nu kom ordet, redan) tidigt och ge alla barn likvärdiga grunder också i läsning. Idag kan jag tala med svenskfödda ungdomar som inte läst Emil i Lönneberga och som stirrar frågande på mig om jag nämner Babar (och nej, jag ger mig inte in i en identitetspolitisk postkolonial diskussion här).

Om vi hade en litterär kanon som omfattade förskolans sexåringar och uppåt så kunde det i bästa fall ge de barn och ungdomar som är sämre gynnade rika läsupplevelser inom ramen för skolan. Allteftersom eleverna passerar genom skolans årskurser skulle nya verk tillföras elevernas bildningsbank – verk som alla elever får ta del av, vilket i sin tur ger lärare möjlighet att undervisa med ökad kvalitet. För det är ju självklart att om eleverna redan kan innehållet i flera folksagor, så kan de strax lära sig mer om sagans form och genrekunskapen kan breddas. Denna kunskap kan byggas på med konstsagor från när och fjärran för att senare kopplas samman och jämföras med Ronja Rövardotter, Harry Potter och moderna sf-litteratur. Just värdet av de gemensamma referenserna och grundkunskaperna gör att undervisningen kan effektiviseras. Alla lärare vet att ju heterogenare klasser och grupper är, desto mer utmanande är det för oss att skapa god undervisning. Precis som jag som svensklärare på gymnasiet vill att eleverna när de börjar hos mig kan dela in texter i stycken, binda ihop meningar och veta lite om hur grammatik används i språket, lika starkt önskar jag förstås att alla elever läst några hela verk, hört talas om Strindberg och vet att en dikt består av strofer och versrader. Men det gör inte alls alla. Inte så få elever har aldrig läst en hel bok under hela grundskoletiden. I handen på dessa (ofta pojkar) är det svårt att sätta Förvandlingen, Fröken Julie eller en dikt av Ekelöf.

Läsförmågan måste successivt byggas upp. Det finns tekniker för detta. Utan tvivel måste läraren arbeta med förförståelse, skapa motivation utifrån förkunskaper, grundlägga läsningen, stötta svaga läsare under pågående läsning på olika sätt, bearbeta texten med alla elever, koppla ihop nu och då på ett begripligt sätt, lyfta allmängiltiga teman, förklara språkligt och berättartekniskt komplexa strukturer etc., men det gör en skicklig litteraturlärare redan. På samma sätt som många saker man gör i livet innebär ansträngning och därtill tar tid, kan inte läsningen i skolan enbart styras av den enskilda elevens intresse i den aktuella stunden, menar jag. Det är inte rimligt att förvänta sig att särskilt många skolelever bryr sig om läsning ur bildningssynpunkt. Attityden What’s in it for me är ganska vanlig bland såväl unga som äldre. För en lärare kan det således vara svårt att förklara bildningsnyttan med att läsa ett klassiskt verk så att en ung person förstår. Jag hävdar att det inte måste vara nödvändigt. Att diskutera varför ett klassiskt verk anses vara klassiskt och att ge alla elever vissa litterära referenspunkter (oberoende av hur många meter bokhylla föräldrarna har hemma) bör vara nog. Förhoppningsvis inser eleven det en dag själv. Om inte, har knappast de timmar hen fått lägga ner på bokläsningen påverkat hens liv i negativ bemärkelse i det totala perspektivet. Fast visst, att spela Pokemon Go är kanske roligare när man är t.ex. fjorton år än att läsa God natt Mister Tom. Frågan är vad man minns bäst om trettio år?

Även om likvärdighetstanken och bildningsfrågan är mina viktigaste argument för en litterär kanon, så finns även andra skäl som lärares olika utbildningar och skillnader i fortbildningsmöjligheter. Det är anmärkningsvärt att lärare under sin verksamma tid inte kontinuerligt fortbildas vid högskolan i sina ämnen (däri inkluderar jag ämnesdidaktisk fortbildning) efter en bestämd plan som gäller för alla (om än denna kan vara individuell) – utan att den enskilda läraren skall böna och be, eller som jag gjort betala sin resa själv, för att få chansen till relevant kompetensutveckling! Tänk om detta gällde läkare eller för den delen IT-folk  🙂  Nej, den tanken är omöjlig. Eftersom lärare som inte verbalt strider för sin fortbildning knappast får annat än de stipulerade U-dagarna med någon kort föreläsning av mer eller mindre relevant innehåll, kan inte svensklärares kompetens vad gäller skönlitteratur i undervisningen anses säker. Jag påstår att vi inte kan  förvänta oss att alla lärare faktiskt läser hela romaner med högstadie- och gymnasieelever. Och jag avser nu romaner över huvud taget, inte klassiker. På vissa skolor förekommer en inofficiell kanon. Den brukar t.ex. inrymma Guillous Ondskan. Alltså, Ondskan: boken utkom 1981 och kan väl inte kvalificera sig som kanonisk annat än just därför att den lästs i massor av klassrum i flera decennier. Utan att fastna i en diskussion om just den boken får den tjäna som exempel på när lärare kör fast i gamla hjulspår, vilket dels kan beror på brist i kompetens om böcker för unga, dels i ämnesdidaktisk tomgång. Jag tror att införandet av en kanon kan tvinga fram mer litteraturvetenskaplig fortbildning och därtill ämnesdidaktisk. Jag tror att fler lärare skulle känna sig bekväma med att använda skönlitteratur i undervisningen generellt, vilket jag som litteraturvurmare finner nödvändigt.

Mina förbehåll i frågan om en litterär kanon är dock flera, t.ex.: Vem väljer ut? Hur styrande skall en eventuell kanon vara? Skall litteratur från all världens hörn, alla tider och alla litterära genrer representeras? Vilken roll får svenskspråkig litteratur då – ställd i jämförelse med utländsk? Skall kanon omfatta hela skoltiden? Vad händer på gymnasiet där inte alla elever läser mer än en svenskkurs? Eller är det måhända bättre att i läroplanen föreskriva mer läsning, t.ex. läsning av hela verk, än att skapa en kanon? Frågorna är många. Jag är säker på att även om KD:s idéer om en kanon med ”svenska värderingar” med all rätt kritiseras, diskuteras och ratas, så är kanonfrågan inte för evigt löst. Det lär den inte bli förrän den dag elever i den svenska skolan faktiskt alla läser skönlitteratur – gärna och ofta.

bookshelf-1082309_1920

(603)

8 comments on “En litterär kanon?

  1. Tack gör breddning och nyansering! Du talar för många svensklärare.

  2. Åsa Lind skriver:

    Kunde jag sagt det bättre själv? Knappast!

  3. Linda Johansson skriver:

    Bra och nyanserat. Har också bloggat om detta men lyckades inte med samma nyansering, tack för en bra text!

  4. Cia Tiberg skriver:

    Klok som vanligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *