En klassiker för alla tider: Doktor Glas, del 1

Som ung student var jag väldigt förtjust i Hjalmar Söderberg. Och jag tror att detta gäller många svenska litteraturälskare – man går liksom inte förbi Söderberg helt och hållet. Jag läste Historietter och led med den stackars predestinerade skådespelaren B, och även med Dr Henck som fick sin julafton förstörd när vissheten sjunkit in, vad än han sa till sin vän framför brasan den kvällen. Jag led likaså med Arvid och Lydia i Den allvarsamma leken som aldrig tycktes gå i fas med varandra. Och inte minst våndades jag över den stackars Doktor Glas som liksom aldrig fick till livet.

Som äldre har jag förstås läst om romanerna och novellerna och fastnat för annat än den melankoli som går som stråk genom Söderbergs författarskap; inte minst det ljuvliga språket. I vintras började jag tänka: skulle det vara möjligt att läsa en sekelskiftsförfattare (ja, vi talar förstås om förrförra sekelskiftet) som Söderberg med en grupp andraspråkselever? Vokabulären är ålderdomlig även för en svensk och miljön och tiden i allt annorlunda. Vore det ett dödsdömt projekt eller…?

Det stod direkt klart för mig vilken bok jag skulle välja för min SVASVA3-grupp. Eleverna hade visat prov på god analysförmåga och var efter nästan tre år tillsammans med mig vana att läsa hela romaner och i boksamtal diskutera det lästa. Oftast gör jag så att boken bearbetas muntligt under läsningen för att underlätta för eleverna när det sedan kommer till att skriva om det lästa. För att kunna få till bra boksamtal och för att få stoff till texter behövs ett engagerande innehåll. Vilken bok kunde passa bättre än Doktor Glas? Och jag ville också belysa den söderbergska stilen. Frågan var bara: skulle boken nå fram och tilltala unga människor födda i andra länder och med svenska som andraspråk? I det här inlägget ska jag berätta lite om hur vi gjorde – för visst läste vi Doktor Glas!

I slutet av en termin, vilken därtill är elevernas sista gymnasietermin, hinns som bekant för varje lärare alltid mindre än man skulle önska. Jag var tvungen att pressa dem tidsmässigt något, det insåg jag. Å andra sidan är Söderbergs roman kort och dagboksformen underlättar läsningen. Det borde gå med relativt sett kort lästid, tänkte jag. Eleverna fick några veckor på sig. Som introduktion till författarskapet, Stockholmsmiljöerna och tidsandan läste vi Pälsen, en novell som många svenskelever redan mött under högstadietiden, vilket emellertid inte gällde för mina elever. Lika bra det, för då kunde jag använda den för att skapa förförståelse. I en annan grupp, där läraren vet att eleverna är lite bekanta med författaren och läst Pälsen, kan man välja någon annan av Söderbergs noveller; de flesta bör fungera.

Porträttet är, som Hjalmar Söderberg själv uttryckte det, ”blott alltför likt”. Målningen finns på Thielska Galleriet i Stockholm. Olja på duk (114 x 69 cm) från 1916 av Gerda Wallander.
[CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)]

Pälsen lästes noggrant: jag högläste och eleverna följde med. (Pälsen finns också fint inläst av Torsten Wahlund, om man inte vill läsa själv. Dock bör man då vara uppmärksam på att inläsningen slutar med peripetin, och att den eleganta avtoningen då Henck och Richardt  sitter framför brasan och det avslöjas att Henck vet sanningen, saknas i uppläsningen på Youtube.) Vi diskuterade den dramatiska kurvan och hur väl den passar in på novellen. Vi redde ut ordval som försvårade och förtydligade förhållanden i det svenska samhället vid sekelskiftet. Som lärare för elever som börjat lära sig svenska i tonåren och inte har hela svenska grundskolan i ryggen, måste man tänka på att den historiska kontexten inte är känd för alla. En passage som vållade lite svårigheter var denna: jag har markerat ord med fet stil nedan, som inte var omedelbart genomträngliga och begripliga för mina elever.

Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln af den ena meden, och dessutom fattade en skruf eller spik eller något liknande tag i hans öfverrock och ref en stor lucka i den.

Ord som kusk och slädspår finns inte med i skolspråket som de lär sig i gymnasiet. Ett ord som gatukorset kan förvilla då det vanligare ordet gatukorsningen inte används här.

Jag pekade också ut några typiskt söderbergska formuleringar, som

Doktor Henck hade blifvit mager; och så blef det julafton.

så att eleverna fick känna på det specifika och mycket karaktäristiska i författarens stil.

Vi läste även om Hjalmar Söderberg i Alex författarlexikon, och flera elever fascinerades av författarens biografi.

Därefter blev det dags för romanen Doktor Glas. Jag inledde med att högläsa hela den första dagboksanteckningen, 12 juni. Det är en utmärkt introduktion till romanen i sig: Doktorn flanerar, som han så ofta gör; han träffar Gregorius, den obehaglige prästen; doktorn tänker på Schopenhauer och sin mor, och på hur vämjelig prästen är såväl till utseendet som till egenskaper. Redan på andra sidan i boken önskar Glas livet ur Gregorius, när han tänker på dennes hustru, den unga Helga. Helga, som nyss besökt doktorn på mottagningen och inte fått fram sitt ärende, utan bett att få återkomma.

Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det.

Också Glas ensamhet och melankoli belyses redan i första anteckningen. Han skriver som han säger ”för ingen vän och för ingen väninna” och för att ”döda en sömnlös timme”.

I den sista meningen i anteckningen den 12 juni meddelar så Söderberg elegant, som alltid, berättarjagets namn och yrke, liksom ett par för Glas personliga egenskaper:

Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore mer ensam än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettiotre år aldrig har varit när en kvinna.

Anteckningen den 12 juni innehåller dessutom flera prov på de fina Stockholmsbeskrivningar som är ännu ett av Söderbergs kännetecken. Efter högläsningen av den här knappt fyra sidor långa texten kan man, som vi gjorde, genom samtal om detaljer ge förutsättningarna för bokens innehåll och miljö, likväl som stilen. Det är ett mycket tacksamt avsnitt att diskutera. Genom samtalet förbereddes eleverna på läsningen av bokens första halva.

Eleverna läste boken hemma till dagboksanteckningen den 24 juli. Det är ungefär halva romanen. Jag presenterade hur vi skulle arbeta med boken och det dokumentet finns här. I korthet planerade jag två boksamtal på två olika teman: samtal 1 om språk och stil och samtal 2 om etik och moral. Vad som skilde dessa samtal från tidigare var att jag delade in den redan lilla undervisningsgruppen i två ännu mindre, tre-fyra elever i varje. Varje elev fick en fastställd roll med uppgifter för de två samtalen. Jag bestämde vilka elever som skulle göra vad helt själv, och jag valde elever som jag behövde testa lite extra inför betygsättningen till mer krävande uppgifter.

(319)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.