Att välja litterära texter och följa upp

När vi skall läsa skönlitteratur i skolan föredrar jag att låta alla elever i klassen läsa samma skönlitterära text. Anledningarna är flera:

I skolan bör man läsa sådant som man annars inte hade hittat eller valt att läsa själv. Det man vet att man gillar läser man hursomhelst. Min uppgift som svensklärare är att ge alternativ. Min skyldighet är att ta upp centrala verk ur litteraturens historia, från skilda tider och kulturer och skrivna av såväl män som kvinnor. Min undervisning skall enligt ämnesplanen i svenska ge eleverna förutsättningar att utveckla bl.a.

Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman, och väljer jag ett drama finns annat att ta ställning till.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Tre till fem skönlitterära verk: det finns sällan plats för fler i elevernas planering.

Vilka fler övervägande gör jag när jag väljer bok?

Boken måste ha rimlig längd, alltså inte vara för lång. Två hundra till tre hundra sidor är perfekt men upp till fyrahundrafemtio kan gå, sällan längre.

Det är bra om boken finns tillgänglig i en lättläst form och/eller som ljudbok. Den måste finnas att köpa. Klassiker går för det mesta lätt att få tag på liksom nyutgivna bästsäljande böcker. Annat kan det vara svårare med. Våra skickliga och hjälpsamma skolbibliotekarier såg till att få fram femton exemplar av Cormack McCarthys roman Vägen nyligen, som märkligt nog inte finns att köpa.  Folkbiblioteken i Norrbotten hjälpte till!

Viktigt är att boken är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning på något plan också för de mest läsvana eleverna men inte så svår så att inte alla i en elevgrupp skall kunna ta till sig innehåll och språk, låt vara olika snabbt och olika djupt.

Jag måste också ta hänsyn till vad vi läst tidigare. Boken bör fungera som progression, det vill säga utveckla läsförmågan.

Men det viktigaste är att läsningen skapar något slags mervärde i betydelsen att ge något utöver några timmars underhållning (eller förvisso för vissa – läsplåga). Att alla elever älskar boken är inte nödvändigt – då kan resonemangen bli ganska platta – men att texten griper tag, att alla engageras i någon mån, på olika sätt utifrån olika referensramar och läserfarenheter, är viktigt för att läsningen skall leda vidare.

Nästan all litteratur – skönlitteratur och sakprosa – kan ges nya dimensioner och förståelsen kan fördjupas om texten ventileras, gärna strukturerat, men också helt spontant, några läsare emellan. För tänk efter: Nog har det hänt att du läst samma bok eller gått på samma film som någon annan rekommenderat, eller hur? När ni pratat om den senare har säkert era åsikter i vissa avseenden varierat, och kanske har du därigenom kommit på något du inte funderat över innan. Det ger din tolkning nya infallsvinklar att förkasta eller ta till dig.

I skolan skall förutsättningar ges för alla att fördjupa sin läsförståelse och lära sig att tolka skönlitteratur. Men om alla elever alltid läser olika böcker är det svårare; det saknas en gemensam utgångspunkt. Olika texter som läses inom ett tema kan emellertid fungera bra, om uppgiften är bra.

Hur kan vi arbeta kring texten för att jag skall kunna bedöma det jag tänkt mig?

Som lärare måste jag  ha en tydlig plan över hur läsningen skall följas upp och bedömas. Den måste givetvis vara genomarbetad innan eleverna får information om uppgiften och examination.  Att eleverna förstår vad som förväntas av dem och hur de kan uppnå ett bra resultat är enligt forskningen avgörande för hur de kommer att lyckas.

Oftast kombinerar jag någon form av samtal med en skriftlig uppgift. Avsikten med det är att ge alla elever möjlighet att komma mest till sin rätt; vissa gör det bättre muntligt, andra skriftligt. En annan fördel är att det ena kan förbereda inför det andra. Har eleverna först fått samtala om det de läst kan de dra nytta av egna och andras tankegångar och använda detta i skrivandet. Det fungerar också tvärtom.

Hur arbetar vi med det lästa skriftligt?

Skrivuppgifternas karaktär skiftar utifrån syftet men vi arbetar numera alltid med kamratrespons. Relevant forskning visar att man lär sig mycket av att lära andra. När man tar del av och ger förslag till förbättringar, förbättrar det även ens eget skrivande. Det är det egna tänkandet kring skrivande som sedan kan återverka positivt när man skriver själv. Det betyder faktiskt att ju mer man anstränger sig att hjälpa och förklara för kamraterna hur de kan utveckla sina texter, desto bättre kommer man själv att skriva! All undervisning handlar i grunden om att lära sig hur man lär sig själv, att veta vad man skall ta sig för när man inte vet – kort sagt: ta ansvar för sitt eget lärande. Att lära sig att ge och ta emot och konstruktivt använda feedback är viktigt i sammanhanget.

När det gäller min lärarfeedback brukar jag ge den när skrivandet är avslutat och bedömt. Då är den mindre gynnsam för eleven säger pedagogisk forskning. Jag planerar nu att gå in i ett tidigare skede och ge kortfattad återkoppling som kan komplettera kamraternas innan texten skall lämnas in/publiceras för att bedömningen skall bli formativ.

Att arbeta med kamaratrespons underlättas – som så mycket annat – av dagens moderna teknik. Vi jobbar med Wikispace och Google docs. Via Google docs kan eleverna dela sina texter med varandra och med mig. Jag kan enkelt följa arbetet, vem som ger kommentarer och hur och jag kan själv gå in och ge synpunkter. Jag har tidigare kommenterat digitalt i Word, och visst, det går också, men Google docs är ännu smidigare. Att använda IT i undervisningen gör också feedback roligare!

Några av de skönlitterära verk vi arbetat med de senaste åren i mina naturvetargrupper är följande:

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Oj, vad vi norrbottningar känner igen oss!)

Dödssynden (original To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (Finns bättre moraliskt föredöme i litteraturen än pappa Atticus Finch?!)

Kung Oidipus av Sofokles (Oidipus-komplex och hybris-motiv i den mest klassiska av tragedier )

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (En släktsaga i krigets skugga.)

Förr eller senare exploderar jag (original The Fault in Our Stars) av John Green (Vi grät ikapp… och lärde oss vad symboler är)

Fröken Julie av August Strindberg (NAturalismens praktverk och en studie i Darwins naturliga urval)

På västfronten intet nytt (original Am Westfront nichts neues) av Erich Maria Remarque (Pacifismens manifest – och ändå kom kriget så snart igen…)

Dvärgen av Per Lagerkvist (Ondskan personifierad – en studie i omoral).

Nu var det 1914 av Eyvind Johnson (Självklar – när vi har en nobelpristagare från Boden!)

Förvandlingen ( original Die Verwandlung) av Franz Kafka (Världens bästa långa novell med världens bästa inledningsmening: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.)

Den gamle och havet (original The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. (En mäktig liten roman om en människas kamp.)

Nu i höst läser årskurs 3, NA11, Vägen, av Cormack McCarthy. Snart får vi alla läsa resultaten! Inom kort skall jag i ett inlägg beskriva elevernas uppgifter till romanen.

 

(Texten tidigare införd på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(218)

Ögonblick av lärarlycka

Jag är ju en sådan där läsnörd. Jag blev svensklärare för litteraturen och skrivandets skull. Muntlig framställning, retorik och argumentation var lågprioriterat på min tids lärarutbildning och de gamla standardproven/centrala proven (som fanns när jag började jobba som lärare) testade inte den muntliga förmågan. Värdet av talekonsten har jag insett senare och lärt mig om men då tänkte jag bara: Inte mig emot.

Som gymnasieelev läste jag massor. Verkligen massor. Jag läste Graham Greenes samtliga böcker på svenska på ett par år, hans självbiografier inkluderade och jag varvade Greene med Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagare 1978. Min älsklingsroman alla kategorier är än idag Greenes Slutet på historien, som också filmats 1999 i en medioker version. Som ung läste jag den tre gånger. Det som fascinerade outsägligt var inte främst den vackra och vemodiga kärlekshistorien, triangeldramat mellan Maurice, Sarah och Henry, inte Londons andravärldskrigsmiljö, inte språk och stil utan Sarahs kamp med sin gudstro. I romanen skriver Sarah i sin dagbok:

Jag tror att det finns en Gud – jag tror på alla trollkonsterna, det finns ingenting jag inte tror på, de skulle kunna dela upp treenigheten i ett dussin delar; jag skulle tro på den i alla fall. De kunde få gräva upp urkunder som bevisade att Kristus var ett påhitt av Pilatus för att han skulle bli befordrad och jag skulle ändå tro. Jag har fått tro som man får smitta. Jag har gått och blivit troende precis som man går och blir kär.

Sarahs beskrivning av hur hon drabbats av tron fängslade mig enormt. Att jag blev lärare i svenska och religionskunskap kan faktiskt härledas till den här boken. Jag ville förstå hur religiös tro fungerar. Naivt förstås, men jag har inte ångrat mina ämnesval.

Med elever i skolan har jag aldrig läst Graham Greene, även om en elev i åk 9 en gång i början av min karriär faktiskt läste Den tionde mannen med vad jag tror stor behållning. En annan elev i samma klass läste vår svenske nobelpristagare Eyvind Johnsons Hans nådes tid.

Ett ögonblick av lärarlycka: Jag kommer in genom skolans huvudentré; eleven står högst upp i den breda trappan till NO-salarna på övervåningen. Det är lugnt och stilla i skolan. Åtminstone minns jag det så nu många år senare. Han ropar: ” Vet du! Boken var fantastisk och jag har läst hela helgen!” När jag åkallar minnesvärda lärarögonblick är detta ett av dem. Visst visste jag att han var en skicklig och van bokläsare men reaktionen på en över 500 sidor lång och erkänt komplex historisk roman överträffade mina förhoppningar.

Ett annat tillfälle, likt det nyss nämnda, inträffade nyligen. En ung man, bosatt i Sverige sedan några år, har liksom alla andra i min grupp med svenska som andraspråkselever fått låna en bok att läsa. Han tar med sig boken hem för att läsa under praktikperioden. Bara någon dag senare, dyker han upp på lektion – trots att han har yrkespraktik – bara för att berätta: ”Du, boken var jättebra och jag har läst hela helgen! Vad ska vi göra för uppgifter till den?” Boken han just hade läst och som vi alla senare läste är Arkan Asaads debutroman, den självbiografiska Stjärnlösa nätter. Få saker gör en svensklärare lyckligare än att elever får uppleva läsningens magi på ett så påtagligt sätt.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter och fördjupade samtal. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman. Arkan Asaads bok valde jag för det engagerande innehållet, som erbjudit så många givande samtal under tiden vi läst och bearbetat boken. Den som vill veta mer om hur vi arbetat med romanen rekommenderas att läsa mitt kommande blogginlägg.

I fredags fick vi så till sist besök på skolan av den mycket uppbokade Arkan Asaad. Han höll en ”föreläsning” som fick elever och lärare i publiken att såväl skratta som gråta. Med start i den nya romanen Blod rödare än rött lotsade han oss med stor skicklighet genom händelser i sin kurdiske faders liv som bidragit till den svåra situation som hans son, Arkan, långt senare kom att hamna i. Vi fick ta del av en berättelse om ungdomligt uppror, om rätten att bestämma över sitt eget liv, släktsammanhållning på gott och ont, kulturkrockar, oförsonlighet, stolthet, heder och inte minst kärlek. När Arkan var klar efter 90 minuter ville eleverna inte lämna den stora aulan, en sällan skådad reaktion hos en ungdomlig skolpublik, särskilt inte en fredagseftermiddag. Att romanläsningen för eleverna kunde fulländas med mötet med Arkan själv kändes för mig som en ynnest – ännu ett av de där lärarlyckoögonblicken!

 

Arkan med elever

(1001)