Att välja litterära texter och följa upp

När vi skall läsa skönlitteratur i skolan föredrar jag att låta alla elever i klassen läsa samma skönlitterära text. Anledningarna är flera:

I skolan bör man läsa sådant som man annars inte hade hittat eller valt att läsa själv. Det man vet att man gillar läser man hursomhelst. Min uppgift som svensklärare är att ge alternativ. Min skyldighet är att ta upp centrala verk ur litteraturens historia, från skilda tider och kulturer och skrivna av såväl män som kvinnor. Min undervisning skall enligt ämnesplanen i svenska ge eleverna förutsättningar att utveckla bl.a.

Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.

Lärarens roll är som jag ser det att välja böcker som kan ge underlag för diskussion, analys, nya perspektiv och skapa oväntade funderingar; böcker som kan vara grunden för skrivna texter. Jag kan ha olika syften med vad jag väljer; kanske är det språk och stil som är viktigast, kanske är det temat, bokens komposition eller innehållsliga aspekter som gör att jag väljer en speciell roman, och väljer jag ett drama finns annat att ta ställning till.

Att välja ut ett lämpligt skönlitterärt verk till en elevgrupp är inte helt enkelt. Elever och grupper är olika; det krävs av mig kännedom om intressen, referenser och förmågor för att träffa rätt när jag väljer. Därmed kommer vad vi läser att variera mellan elevgrupper. Därmed är det långtifrån säkert att böcker jag läst i klasser kommer att fungera för andra lärare i andra situationer. Jag har gjort några missar. Sådant grämer mig, för jag har inte så många chanser under ett läsår. Tre till fem skönlitterära verk: det finns sällan plats för fler i elevernas planering.

Vilka fler övervägande gör jag när jag väljer bok?

Boken måste ha rimlig längd, alltså inte vara för lång. Två hundra till tre hundra sidor är perfekt men upp till fyrahundrafemtio kan gå, sällan längre.

Det är bra om boken finns tillgänglig i en lättläst form och/eller som ljudbok. Den måste finnas att köpa. Klassiker går för det mesta lätt att få tag på liksom nyutgivna bästsäljande böcker. Annat kan det vara svårare med. Våra skickliga och hjälpsamma skolbibliotekarier såg till att få fram femton exemplar av Cormack McCarthys roman Vägen nyligen, som märkligt nog inte finns att köpa.  Folkbiblioteken i Norrbotten hjälpte till!

Viktigt är att boken är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning på något plan också för de mest läsvana eleverna men inte så svår så att inte alla i en elevgrupp skall kunna ta till sig innehåll och språk, låt vara olika snabbt och olika djupt.

Jag måste också ta hänsyn till vad vi läst tidigare. Boken bör fungera som progression, det vill säga utveckla läsförmågan.

Men det viktigaste är att läsningen skapar något slags mervärde i betydelsen att ge något utöver några timmars underhållning (eller förvisso för vissa – läsplåga). Att alla elever älskar boken är inte nödvändigt – då kan resonemangen bli ganska platta – men att texten griper tag, att alla engageras i någon mån, på olika sätt utifrån olika referensramar och läserfarenheter, är viktigt för att läsningen skall leda vidare.

Nästan all litteratur – skönlitteratur och sakprosa – kan ges nya dimensioner och förståelsen kan fördjupas om texten ventileras, gärna strukturerat, men också helt spontant, några läsare emellan. För tänk efter: Nog har det hänt att du läst samma bok eller gått på samma film som någon annan rekommenderat, eller hur? När ni pratat om den senare har säkert era åsikter i vissa avseenden varierat, och kanske har du därigenom kommit på något du inte funderat över innan. Det ger din tolkning nya infallsvinklar att förkasta eller ta till dig.

I skolan skall förutsättningar ges för alla att fördjupa sin läsförståelse och lära sig att tolka skönlitteratur. Men om alla elever alltid läser olika böcker är det svårare; det saknas en gemensam utgångspunkt. Olika texter som läses inom ett tema kan emellertid fungera bra, om uppgiften är bra.

Hur kan vi arbeta kring texten för att jag skall kunna bedöma det jag tänkt mig?

Som lärare måste jag  ha en tydlig plan över hur läsningen skall följas upp och bedömas. Den måste givetvis vara genomarbetad innan eleverna får information om uppgiften och examination.  Att eleverna förstår vad som förväntas av dem och hur de kan uppnå ett bra resultat är enligt forskningen avgörande för hur de kommer att lyckas.

Oftast kombinerar jag någon form av samtal med en skriftlig uppgift. Avsikten med det är att ge alla elever möjlighet att komma mest till sin rätt; vissa gör det bättre muntligt, andra skriftligt. En annan fördel är att det ena kan förbereda inför det andra. Har eleverna först fått samtala om det de läst kan de dra nytta av egna och andras tankegångar och använda detta i skrivandet. Det fungerar också tvärtom.

Hur arbetar vi med det lästa skriftligt?

Skrivuppgifternas karaktär skiftar utifrån syftet men vi arbetar numera alltid med kamratrespons. Relevant forskning visar att man lär sig mycket av att lära andra. När man tar del av och ger förslag till förbättringar, förbättrar det även ens eget skrivande. Det är det egna tänkandet kring skrivande som sedan kan återverka positivt när man skriver själv. Det betyder faktiskt att ju mer man anstränger sig att hjälpa och förklara för kamraterna hur de kan utveckla sina texter, desto bättre kommer man själv att skriva! All undervisning handlar i grunden om att lära sig hur man lär sig själv, att veta vad man skall ta sig för när man inte vet – kort sagt: ta ansvar för sitt eget lärande. Att lära sig att ge och ta emot och konstruktivt använda feedback är viktigt i sammanhanget.

När det gäller min lärarfeedback brukar jag ge den när skrivandet är avslutat och bedömt. Då är den mindre gynnsam för eleven säger pedagogisk forskning. Jag planerar nu att gå in i ett tidigare skede och ge kortfattad återkoppling som kan komplettera kamraternas innan texten skall lämnas in/publiceras för att bedömningen skall bli formativ.

Att arbeta med kamaratrespons underlättas – som så mycket annat – av dagens moderna teknik. Vi jobbar med Wikispace och Google docs. Via Google docs kan eleverna dela sina texter med varandra och med mig. Jag kan enkelt följa arbetet, vem som ger kommentarer och hur och jag kan själv gå in och ge synpunkter. Jag har tidigare kommenterat digitalt i Word, och visst, det går också, men Google docs är ännu smidigare. Att använda IT i undervisningen gör också feedback roligare!

Några av de skönlitterära verk vi arbetat med de senaste åren i mina naturvetargrupper är följande:

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Oj, vad vi norrbottningar känner igen oss!)

Dödssynden (original To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (Finns bättre moraliskt föredöme i litteraturen än pappa Atticus Finch?!)

Kung Oidipus av Sofokles (Oidipus-komplex och hybris-motiv i den mest klassiska av tragedier )

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (En släktsaga i krigets skugga.)

Förr eller senare exploderar jag (original The Fault in Our Stars) av John Green (Vi grät ikapp… och lärde oss vad symboler är)

Fröken Julie av August Strindberg (NAturalismens praktverk och en studie i Darwins naturliga urval)

På västfronten intet nytt (original Am Westfront nichts neues) av Erich Maria Remarque (Pacifismens manifest – och ändå kom kriget så snart igen…)

Dvärgen av Per Lagerkvist (Ondskan personifierad – en studie i omoral).

Nu var det 1914 av Eyvind Johnson (Självklar – när vi har en nobelpristagare från Boden!)

Förvandlingen ( original Die Verwandlung) av Franz Kafka (Världens bästa långa novell med världens bästa inledningsmening: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.)

Den gamle och havet (original The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. (En mäktig liten roman om en människas kamp.)

Nu i höst läser årskurs 3, NA11, Vägen, av Cormack McCarthy. Snart får vi alla läsa resultaten! Inom kort skall jag i ett inlägg beskriva elevernas uppgifter till romanen.

 

(Texten tidigare införd på bloggen NAturbloggaritmen, Webbstjärnebidrag 2013)

 

(218)

Otium sine litteris mors est et hominis vivi sepultura!

Hur skapas en läsare?

Att läsning inte bara är förenat med nytta utan också nöje visste redan den gamle romaren SenecaLedighet utan läsning är som att dö och bli begraven levande. När jag senast var i Rom såg jag skockar av människor inne i boklådorna sent på kvällarna. Och många bokhandlare finns det i Rom. Kanske tyder det på att den moderne romaren också gillar att läsa? Så är läslust kulturellt betingat?

Seneca (4 f.Kr-65 e.Kr.) 
Ledighet utan läsning är som att dö och bli begraven levande.

Min far, bortgången sedan många år, växte upp till läsare i svagt fotogenlampssken.  Här uppe i norr var förutsättningarna under 1930-talet för en småbrukarson att satsa på studier mycket små. Det fick bli de sex årens folkskola: med Bibeln, rättskrivning och välskrivning, huvudräkning och svensk geografi som huvudämnen; mer var förvisso inte att tänka på. Min far började vid järnvägen som 14-åring. Men han älskade att läsa. Han kom senare att stimulera sina döttrar till att också de bli storkonsumenter av litteratur.

I mitt barndomshem var bokhyllan i god ordning: Margret Mitchells Borta med vinden, Pasternaks Doktor Zjivago, Albert Engströms samlade verk i skinnband, Elias Canetti, Vilhelm Moberg, Isac Singer…  fick samsas med många exemplar ur Månadens bok och på en egen hylla stod Nordisk Familjebok och sedermera Bra Böckers lexikon.

När Nationalencyklopedien började ges ut fick vi syskon den i halvfranska band. Allt man inte visste skulle självklart slås upp. Läshungern, som bl.a. Vilhelm Moberg beskriver, ledde hos min far och flera av hans närmaste anhöriga i den äldre generationen, till en stor kunskapstörst. Berodde det på att man inte hade chansen att studera? Berodde det på att man inte direkt översvämmades av information, som vi gör i vårt moderna samhälle? Berodde det på skolan?

För någon dag sedan läste jag för andra gången den statliga litteraturutredning Läsandets kultur som regeringen presenterade hösten 2012. Regeringen uppger att målsättningen med utredningen är att stärka litteraturens ställning och främja läsandet. Litteraturutredningen menar att Ett läslyft för Sverige måste initieras. Den presenteras i en debattartikel i DN den 27 september 2012 under rubriken: Bred kampanj ska stärka svenskarnas läsförmåga.

Hela slutbetänkandet  är mer än 600 sidor, och det lär ta en stund att sätta sig in i. Själv har jag hunnit läsa en del av de slutsatser om litteraturundervisningen i skolan som presenteras. I betänkandet hävdas:” De skönlitterära böckerna som eleverna läser väljs snarast på grundval av tillgång än efter didaktiska avvägningar.” och ”att det finns generella brister i hur lärarna arbetar med bearbetning och kommunikation kring texter inom svenskundervisningen.” Som svensklärare blir man beklämd när man får veta att: ”lärare överlag ofta saknar kunskaper om aktuell barn- och ungdomslitteratur och skönlitteratur för vuxna. Lärarna saknar i stor utsträckning också relevant fortbildning och tillfälle att i lärarlaget diskutera och fördjupa sig i ämnesdidaktiska frågor som rör detta.”

Det är grannlaga och svårt att arbeta med litteratur i skolan. Men när det fungerar är det kolossalt stimulerande, såväl för eleverna som för läraren. De senaste läsårens bästa upplevelser för mig i svenskämnet blev de fantastiska läsloggar jag fick ta del av kring den amerikanska klassikern To Kill a Mockingbird av Harper Lee

President George W. Bush belönar Harper Lee med medalj 2007.

och de eminenta novellanalyser som blev resultaten av arbetet med Stig Dagermans novell ”Var är min islandströja?”

Men för att lärare skall fungera som läsningens ambassadörer och främja den goda litteraturen behöver vi bli bättre. Fortbildning är en av nycklarna men det räcker inte. Lärare bör dra nytta av varandras goda idéer mera, samverka mellan såväl ämnen som program och vi måste läsa ännu mera själva! Jag tror t.ex. på bokcirklar, där lärare och skolbibliotekarier gemensamt diskuterar nyutgivna böcker, för att tillsammans forma originella och kreativa vägar till litteraturen för eleverna. Samverkan med skol- och folkbiblioteken tror jag starkt på. Jag menar dock att  vi lärare bör engagera oss mera i initiativen till samarbete med biblioteken. Också om detta är fortbildning på sin plats. På Twitter har vi i sommar genomfört ett uppskattat #bokchatt, där ett antal läsintresserade personer (många lärare) diskuterade romanen Stoner av  John Williams. Snabbt flöde och bara 140 tecken kräver en viss vana, men med träning kan det bli ännu bättre. Initiativ likt detta hoppas jag dyker upp överallt i riket under hösten.

Det Läslyft som Sverige och skolorna behöver drar efter regeringsbeslut igång i höst med en försöksomgång och på bred front under läsåret 2015-16. Såväl förskolor som grundskolor och gymnasieskolor kan vara med; huvudmännen kan ansöka om statsbidrag för utbildning av handledare. På Skolverkets webbplats finns mer information. Underbart! Jag vågar mig på att sticka ut hakan och här och nu anmäla mitt intresse att vara en av dessa när tiden är inne!

 

 

(935)